1 nov. 2016

När livet återvänder. Typ.

Aloha!
Jag har varit utsatt för en smärta, en outhärdlig smärta som säkert kan liknas vid tortyr. I förra inlägget skrev jag om min förhoppning att slippa sjukhusbesök resten av året, med tanke på min frekventa besöksprocent senaste tiden. Och visst - jag har sluppit det, istället har jag fått lov att uppsöka tandläkaren.
Ett väldigt hjärtskärande besök som var såpass smärtsamt att jag grät. GRÄT! Och tandsköterskorna var så gulliga och ba "mnååååååå, du är så duktig". Jag tyckte mest bara att jag var pinsam som inte kunde ta mig i kragen. Men det gick inte. Det gjorde verkligen ont.

Det började i fredags, med en god middag på Ångbryggeriet. Restaurangen i sig har inget med min smärta att göra, men jag började känna den en stund innan vi åkte dit.
Vad jag pratar om? Ja, en av mina o-visa visdomständer. Dom sitter så väldigt djupt och har stannat på vad dom anser vara en förträfflig nivå inne i min mun. Dom kommer aldrig att komma upp och bli som en vanlig tand, utan håller sig lite för sig själva. Och ibland gör dom ont. Då tar jag en ipren och så är det bra med det.

Fast inte den här gången. I lördags tog jag den första tabletten och när jag såg mig i spegeln så insåg jag att min likhet med Quasimodo var slående! Så vacker!
I söndags vad det samma lika. Utan smärtstillande = tråkig dag.
Igår ringde jag tandis. Tog en tablett för att kunna sova (alltså inte ett sömnpiller utan en helt vanlig ipren). Vaknade på natten, fick fylla på mitt tablettmissbruk för att få sova.
Idag hade jag äntligen tid hos tandis. Det var jättesvårt eftersom jag inte kunde gapa.
Men det gick. Med lite kraft kunde tandläkaren knuffa in både en, två och tre röntgenplåtar medan jag låg och kved.
Efter det fick jag en spruta med bedövningsmedel i tandköttet. Jag ville inte ha det, men han rekommenderade verkligen att jag tog en eftersom han skulle rengöra innanför tanden. Sprutan gjorde så sjukt ont och smakade galla.

Sen blev det rengöring med koksalt. Det gjorde så jävla ont och det var då krokodiltårarna inte gick att hejda längre.
"Gjorde det mycket ont"
"Hulk hulk mm hulk".

Till sist tryckte han ner ett antibiotikapreparerat gummiband i tandköttet. Och hela min stackars mun pulserade av smärta.
Men jag betalade, gick på apoteket och hämtade ut min penicillin, for hem, tog 2 tabletter och grät lite till, av smärta.

Men jag hoppas det är över nu. Smärtan har ebbat ut, tack vare ipren. Gummibandet lägger sig i halsen så att jag vill kräkas, men hellre det än den där jävla smärtan.
10 dagar med medicin. Snart kanske jag ser ut som mig själv igen. 777 kr fattigare. Ett klipp i mina ögon sett. Jag hade kunnat ge 77.777 för att få hjälp.
Händer det igen så måste tanden avlägsnas. Det kan nog bli en dyr historia.

2 kommentarer:

Agneta sa...

Jag tycker synd om dig. Det är helt fruktansvärt att ha ont.

Fru Venus sa...

Stackare :-( Jag måste säga att jag hellre föder barn en gång i veckan än går till tandläkare. Kram!