21 nov. 2016

Å alla bilarna dom bara kör förbi...

Igår krockade jag och Nellie. Inte med varandra, utan med en mötande bil som skulle svänga vänster. Det gick bra, men det var nog den räddaste stunden i mitt liv. Vi skrek båda två. Jag ringde 112 men fick inget svar så efter 30 sekunder la jag på och ringde sambon.
Vi stod mitt på vägen med bilen, krockkudden var utlöst, bilen fick jag inte igång.
Och utanför, där passerade bil efter bil efter bil. Både framifrån och bakifrån. Jag blir alldeles ilsken när jag tänker på det. Om mitt minne är med mig helt rätt så var det både såna som blinkade och tutade, för vi var ju i vägen.
Jag vågade inte gå ut mitt i vägen, visste inte vart jag skulle gå om vi lämnade bilen. Den första, och enda, som kom fram till oss innan sambon, polis, brandkår och ambulans kom, det var kvinnan som vi krockade med.
Jag förstår inte? Om bilen framför eller bakom mig krockar, går jag inte ut ur min egen bil och kollar så att alla är ok? Kommer jag att köra vidare bara? I så fall ska jag avsky mig själv för alltid.

Nu gick i alla fall "allt" bra. Bilen den blir nog körd till närmsta skrot, jag och Nellie fick efter samtal med polis och sjukvård åka till svärmor för den avtalade köttsoppan innan vi tog oss till sjukan (dit jag inte skulle mer i år). Vi var ok, min tumme är bandagerad och idag har jag ont lite överallt, antagligen för att jag spände mig så mycket. Dotterns arm är återställd.

Nu väntar en massa samtal och pappersarbete, och ett pusslande med skjuts då 4 barn ska lämnas och hämtas på 4 olika ställen.

Dan var i alla fall världsbäst igår, lugnet själv, han tog hand om allt. Brandkårisarna, poliserna och ambulanspersonalen som vi pratade med var också i världsklass, precis som personalen på akuten & välkomnandet då vi kom hem igår kväll.


3 kommentarer:

MTM sa...

Usch vad otäckt!
Skönt att det gick bra ändå, men människor idag är läskiga..finns ingen annan än jag jag och jag..ja, jag generaliserar men i det stora hela.
Hoppas ni har någon att ventilera otäcka tankar med ❤️

Kram
Merja

Karins ordöverflöd sa...

Kanhända de inte hade tid att stanna för de var tvungna att lägga ut en bild på krocken på Facebook.

Malla sa...

Där tror jag du satte huvudet på spiken Karin! : )

Merja: tack och kram tillbaka!