18 okt. 2016

Oktober - ultraljudsmånaden

Tiden går så snabbt. Det känns som att det var alldeles nyss jag skrev, men det visar sig vara flera långa veckor sedan.
Jag kan knappt minnas vad som hänt, men jag tror att vi har varit till Kalix en dag och så har jag hunnit till Stockholm. Jag shoppade. En dubbeldajm, men inte mer än så.

Jag har haft ett litet blåöga också. Jag var så väldigt klantig (och stressad) och tjongade upp bildörren rätt i ögat. Bara för att jag skulle trycka på en knapp så att rutan tinade upp lite snabbare. Dan, som såg allt från fönstret kom utspringandes för att hjälpa mig, det rann något fasligt från ögat. Inte blod, bara lite, det var nog mest tårar som sprutade.
Lyckligtvis var jag ändå påväg till stadens sjukhus så jag övertalade sambon att det går bra, jag frågar dom där borta om blindheten är ett faktum eller om jag får behålla synen.
Det kändes inte supertufft att sitta i väntrummet på spec.mödravården med ett rött och svullet öga.

Och där kommer vi in på rubriken - för ni hann väl inte tro att vi hade som plan att producera fram ett litet kärleksbarn? Nä se då trodde ni fel. Jag blev nämligen remissad till ett ultraljud eftersom jag lyckats ha ont i magen nästa varje kväll i ca 100 år. Frustrerande. Jag trodde att jag skulle ha någon knöl eller åtminstone en cysta, men inte ens det. Jag var alldeles prima (under)liv. Bra det.

Igår var jag tillbaka på sjukhuset för ett annat ultraljud, på en annan avdelning. Den här gången var det Nellanchickabellan som skulle kolla upp sina arma njurar. Det var inget fel på henne heller. Inte på njurarna i alla fall. Skönt det. Hon får utredas vidare och jag tycker det är riktigt bra att dom faktiskt utreder ordentligt och inte bara antibiotikar bort bacillerna.

Hur som helst, jag tycker inte att det är roligt att springa omkring på lassa och det är knappast jag som har skrivit mina egna remisser till de olika avdelningarna. Ändå tyckte jag nog att gårdagens doktor var snäsig då han påstod "det är inget fel på henne". Som om jag tog upp för mycket av hans tid bara via min existens. Men ursäkta mig då. För fan. Gnäll på någon annan. Papput.

Idag är det dags för ultraljud igen. Men varken på mig eller på dottern, utan på sambon. Han ska kolla något helt annat och inte heller han har någon bebis i magen, även fast man ibland kan tro det med tanke på att han vissa dagar äter för två.
Men efter det hoppas jag vi slipper lassarettsbesök för resten av året.

Jag har fyllt år också! Skitmånga år. Ni vet att jag inte är någon firarnisse men hur jag än slingrar mig så blir jag firad upp över öronen och lite till. Riktigt bortskämd. Folk tycker om mig. Jag måste göra något bra. Jag måste bara komma på vad?

Inga kommentarer: