9 juni 2015

Jag är oumbärlig

Hej.
Igår var en konstig dag.
På morgonen satt jag i vårt rum på jobbet och arbetade i godan ro när det plötsligt började tjuta något alldeles förfärligt. Vi tittade lite frågande upp från våra skärmar och såg oss omkring.
Tittade ner på skärmen igen tills någon sa "det kanske är brandlarmet".
Det var så lugnt och stilla, inte den där det-brinner-paniken som man kanske borde ha drabbats av.
Så gick vi ut, bestämde oss för en samlingsplats i solen. Brandkåren kom med två bilar men det verkade inte brinna någonstans.

Mer dramatik än så blev det inte.
F kom upp till mig på jobbet en stund, han hade lämnat in sin cykel hos cykelhandlaren på Nygatan, jag måste bara få säga att han har så sjukt bra service där. Alltid tillmötesgående!
Sen åkte vi till Intersport för att reklamera ett par skor. Jag hade väntat mig en eller annan protest från personalen men inte det. Det var bara att byta till ett par nya. Helt suveränt.

Sen for vi hem, fyllde några hinkar med sand innan jag skjutsade F på träning.
Kom hem, det var surrigt så surrigt så jag fick lov att gå ut och träna en stund för att inte få högt blodtryck eller liknande. Slet och drog i det här däcket, som ska ända dit bort till husvagnen. Jag har tagit mig till gräskanten där framme nu. Men hittar inget bra grepp på stroppen och ryggen tar stryk när jag bara sliter, fast jag tänker inte ge upp.

Efter det var det dags att hämta F från träningen. Jag tog "fel" väg, ringde MK för sällskap och ute på E4:n fick jag vänta i ett år på en lots för att kunna fortsätta mot stadens torg. Väntetiden gjorde att jag vart sen.
Jag hörde att det blippade i telefonen då jag pratade med MK, sen när det blippade igen så la vi på, då var jag nästan framme och hade ÅTTA missade samtal + ett sms. ÅTTA missade samtal?!
Vill ni veta hur sen jag var? En timma? 45 minuter? NEJ.
Sex minuter. SEX!! Sex minuter sen och hela världen efterlyser den punktligaste människan som finns. Herregud.
Det kanske är just det som är grejen, dom vet att jag alltid kommer i tid och dom visste när jag hade farit och då jag plötsligt inte dök upp som väntat så tänkte dom säkert att jag hamnat i ett slukhål. Det är sånt som kan hända.

På vägen hem vart vi ytterligare lotsade kring en annan väg. Det är mycket vägarbeten just nu. Och sen höll jag på att krocka med - ursäkta uttrycket - en fittjävel som med stor sannolikhet koncentrerade sig på sin mobil istället för att titta på vägen.

Ja, så var gårdagen. Nu är det en helt ny dag, vi ska kalasa, imorgon ska vi på förskolepartaj och även torsdag och fredag är aktivitetsfyllda. So long kalsong!

Inga kommentarer: