7 maj 2015

Fulheten

Ibland känner jag mig så jädrans ful.
Som igår, jag var till huvudstaden över dagen och mötte den ena trendiga, välkammade, finfrisyrade, fräscha människan efter den andra.
Oj, så många vackra människor det finns!
Själv kände jag hur jag försvann, som en grå mus, i ett hav av vackerhet runtom mig.
Liksom, jaha här går jag i mina svarta 6 år gamla urtvättade jeans som jag dessutom torkat av mjöl på, med den sedvanliga knoppen mitt bak på skallen, en hårfärg som är oidentifierbar, med troligtvis massiva gråa partier under ögonen och en allmänt fulsliten look.
I skyltfönstren såg jag avspegling av ett par tjocka lår. Mina.

Bara sådär.
Skönhet borde vara långt ifrån viktigt och jag brukar försöka leva efter att man faktiskt får lov att gilla läget, dvs gilla det man har och om det då är viktigt, arbeta utifrån det.
Jag skulle nog kunna spatsera omkring som en av dessa skönheter jag med. Men orken. Oj, tiden? Jag IDS inte kliva upp en timma tidigare för att göra mig snygg för andra. Det blir kläder efter väder och 3,5 minuter för smink medan håret sällan får annat än den där uppsatta knorren som tar 4 sekunder att anordna.

Jag sprang in på ett HM innan hemfärden. Köpte mig kläder. Med tråkighetsfaktor 1 miljard. Grå MJUKISBYXOR. SVART BASTRÖJA. Swettisshorts i SVART. Och så drämde jag till med en jävligt blå klänning. Som jag troligtvis inte kommer att använda för att: 1. Den är blå och jag gillar inte blått. 2. Den är för lång för mig. 3. Jag trivs inte så bra i långklänning.
Bra köp, med andra ord.

Ja, ja, skit händer.

1 kommentar:

esterii sa...

Känner igen det där....Kolla in min shoppingdag:)