30 mars 2015

Ur betraktarens ögon

Igår vid lunch hade jag gjort en sallad åt mig själv och satte mig och åt. Dan skötte barndelen av lunchstunden.
Det är alltså två vuxna, tre småbarn och en tonåring vid matbordet.
Jag trängde in mig längst bort, längst in och började knapra på min sallad.
Under tiden la jag märke till allt som skedde vid bordet.

När lunchen i stort sett var avslutad uppmärksammade jag Dan om att han inte EN sekund under lunchen varit sysslolös.

Mjölk!
Kan jag få mjölk?
Kan jag också få mjölk?
Finns det mer mjölk?
Ketchup!
Pappa. Pappa. Pappa. Paaaaapppaaaaaaaa?
Dan!
Daaaaaan!
Kan jag få mer korv?
Oj, jag tappade.
Morot! Kan jag få morot?
Nej, jag vill ha den där lilla moroten!
Jag tyckte brödet var gott, kan jag få mer?
Papper, ge mig papper.
Jag behöver en gaffel.
Meeeeeer, jag vill ha mer mat.
Kan jag få mjölk?
Oj, nu tappade jag igen.
Kan jag också få mjölk?
Mamma, vad är det där?
Det luktar vinäger. Usch.
Mjölk, mer mjölk.

Så där höll det på. Det var faktiskt rätt kul att sitta och bara lyssna under hela måltiden. Hade han själv haft en tallrik framför sig hade han inte fått i sig en tugga. Men han nöjde sig rätt så bra med resterna som blev över från 4 tokstollar.

2 kommentarer:

Krakelsprakel sa...

Shiiiit. Jag får epilepsi bara av att läsa:)!
Ni är fantastiska!

esterii sa...

Oj jag har glömt den tiden:)