18 nov. 2014

Tunn eller tunna?

Jag kan bli så horribelt besvärad ibland när kroppen ska kommenteras.
För det första så tänker jag att personal inom vården, till exempel läkare, barnmorskor och liknande borde bli mer orolig om någon går omkring med en kraftig övervikt, än om en person är fullkomligt normalviktig.
Jag var till vårdcentralen i onsdags och blev kallad tunn och sen upptvingad på vågen och till mätarmojängen för att sedan få ett BMI uträknat.
Personen som jag träffade var sedan väldigt nöjd med att jag låg inom ramen för vad som anses vara "normalt".
Men gud vad bra.
Om jag går ner 2,5 kg (vilket jag inte har några planer på) så kommer jag att råka ramla ur den där magiska gränsen för vad som anses vara normalt.

Jag råkar bara ha jävligt kantigt skelett med utskjutande revben, höftben och muttben. Allt däremellan är kött och fett och skinn.
Mitt ansikte kanske ser lite urholkat ut också, men jag kan ju fan inte börja äta mer bara för att tillfredsställa andra?

Det kan också ha sin naturliga förklaring till att jag inte ser detsamma som vad andra ser. Jag vet med mig att jag inte är tjock men när jag ser mig i spegeln så tycker jag att jag ser helt normal ut, en finfin och välfungerande kropp utan snopp.

Hur jag än ser ut så är det jag, där inne. Mer eller mindre kantig.

1 kommentar:

Knasterfaster sa...

Så länge folk trivs och mår bra i sin kropp så kan de se ut som de gör men om kroppen säger ifrån med andfåddhet vid minsta ansträngning, trötthet, yrsel, hallucinationer, smärta eller något annat som beror på över- eller övervikt så tycker jag att att de för sin egen och sina närmastes skull ska försöka göra något åt sitt mående genom att gå upp/ned i vikt. Hade du varit på gränsen till överviktig med 2,5 kg (som jag) så hade du nog inte tvingats upp på en våg