19 sep. 2014

Klart jag vågar ta debatten

Hej "Sam".
Tack för din kommentar. Jag tänkte att jag kunde tillägna dig ett helt nytt inlägg, för jag är 100% säker på att det är betydligt fler än just du som både tycker att jag är oklok, att jag gjort fel och att jag är en impulsiv och dum människa som inte sätter mina eller Dans barn i första hand.

Först kan vi låta alla andra ta del av din kommentar:
"Det du skriver låter ju klokt, men jag vet inte om jag tycker att du är så klok egentligen, du flyttade väl in hos en man du inte känt så länge? Och visst hade han separerat typ 5 minuter innan dess? Han har barn och du har barn och alla dessa barn fick inte bara en ny vuxen i sina liv utan även fler barn att förhålla sig till. Om det är det bästa för barnen? Nja, jag vet inte. Jag hoppas att du lägger upp den här kommentaren och vågar ta debatten."

Nej, jag hade inte känt Dan så länge.
Det tog lite längre än 5 minuter efter att han var separerad, innan jag flyttade in.
Först och främst så jobbade Dan i huset där jag bodde. Därigenom lärde han känna mina barn. När jag sedan fick träffa hans barn så var det väldigt oskyldigt, jag åt middag med dom. Jag kom förbi en sväng. Jag lärde känna dom. Sen fick barnen träffa varandra, en stund, ett par timmar. Jag kom inte plöstligt dit en kväll med kappsäck och barn och flyttade in. Vi tog det steg för steg - även om det i din manual gick alldeles för fort.
Finns det en manual förresten? I så fall är du hjärtligt välkommen att skicka den till mig, så kanske jag kan göra om och göra rätt.

Men det är klart. Både jag och Dan borde ha varit singlar under en lååååååång period, det har vi minsann fått höra båda två. Men nu var det så att vi träffades och blev kära. Mina barn trivdes med och tyckte om Dan, hans barn tyckte om och verkade trivas med mig. Därför tog vi beslutet att sammanstråla till en enda stor och lycklig familj där vi ena veckan har huset fullt av lekande, bråkande, hungriga, roliga, underbara, tjatiga ungar som vi älskar - och andra veckan är det tyst och tomt på barn. 
Mina barn kommer hem på torsdagar och har en dag själva med oss vuxna.
Hans barn åker på fredagar och då har dom torsdag kväll att bara mysa med sin pappa och mig.

Våra barn har det bra. Vi har en trygg och bra familj med ordentliga rutiner och jag tror knappast att det hade blivit någon skillnad om vi hade väntat 3, 6 eller 12 månader till innan vi flyttade ihop.

ELLER - så kan man se såhär på saken - jag skulle inte ha haft råd att bo kvar i mitt hus, inte med de renoveringar som skulle behöva göras inom snar framtid - Dan skulle troligtvis inte ha haft råd att behålla sitt hus själv - skulle det då ha varit bättre att vi hade flyttat till varsin lägenhet, kanske för ett halvår, riva upp barnen från det trygga hemmet, för att sedan återigen, efter ytterligare 6 månader, hitta ett gemensamt boende?

Min son, som är 12 år - där trodde jag att det skulle bli problem, eftersom han har alla sina vänner inne i stan, jag trodde inte han vill lämna den frihet han haft att kunna cykla till och från skolan och till och från vänner precis när han vill. I februari pratade jag med honom första gången om att när två vuxna träffas och blir kär, så vill dom gärna bo tillsammans efter ett tag. Bara för att så ett frö i hans inre, för att därefter ta upp frågan igen lite senare.
Några dagar efter det fick han hälsa på Dan för första gången - och innan vi hade varit där ens en timma så frågade han om vi inte kunde flytta dit redan nu.
Det gjorde vi inte, men det tog inte lång tid innan vi började planera för rum och liknande åt mina barn i huset.
Min 12-åring ser väldigt mycket upp till Dans äldsta.
Dans ena lilla älskar att han får sitta tillsammans med min 12-åring och hänga i hans rum.

Barnen går givetvis i första hand, alltid, men skulle vi låta barnen styra hela vår värld, hela vårt liv - då skulle ju ALLA som skaffar barn vara tillsammans för evigt - FÖR BARNEN SKULL!! Och hur fan skulle det se ut, VEM skulle bli lyckligare av det? Tror DU att ett barn mår bra av att leva i en familj då föräldrarna ständigt bråkar?
Tror DU inte att barnen både ser och känner av stämningen i ett hem?
Tror DU inte att barnen är anpassningsbara?
Jag är helt övertygad om att både mina och hans barn trivs som vi har det nu. 
Visst kan vi sätta oss ner i soffan ikväll och fundera kring huruvida barnen skulle ha varit lyckligare om vi inte bodde ihop eller hur det skulle ha sett ut om vi inte flyttat in förrän nu, men eftersom inget av barnen framför sina klagomål på annat än när det är någon mat som inte passar - så både känner vi och vet att dom har det bra precis som det är nu.

Frågor på det?

15 kommentarer:

Mr Fredrik K sa...

*klappar händerna*
Bra svar.
Visst är det så att det är de vuxna som bestämmer och till viss del barnen, som kan ha lite och säga till om. Men det är i alla fall inte utomstående som ska kunna styra hur man gör.

Sam sa...

Bra svarat! Jag tycker absolut inte att man ska bo tillsammans "för barnens skull". Jag tycker att man som vuxen har ett ansvar att göra något åt sin situation då den inte fungerar. Jag vet att barn är anpassningsbara och jag vet att barn känner av vilken stämning det är hemma. Och jag har både separerat och introducerat barn i en ny familj.

Det jag reagerade på i ditt förra inlägg var att det såg ut som att det var riktat till någon person? Visserligen aningen kryptsikt men... Jag känner varken dig eller nån av de människor som är involverade i din situation, jag har bara följt din blogg men att kasta skit helt öppet åt nåt håll utan att ha tittat på vad man själv har gjort kan ju iaf jag tycka är lite mindre lyckat. Speciellt om det är barnens bästa som man säger att man vill fokusera på?

Malla sa...

Hej igen Sam, självklart måste man se till hur man själv beter/betett sig. Jag är inte perfekt.
Men i det här fallet så anser jag inte att jag gjort något annat fel än att jag och D träffades medan vi båda - på papper - var gifta.
Barnen är en stor del av vår vardag och kommer så att förbli.

Av olika anledningar så ville jag igår lyfta fram att det faktiskt finns "lyckade" separationer - där man ser bort från sig själv och samarbetar för barnen/barnets skull.

Om du inte känner mig/oss så undrar jag vart du tog påståendet om att flytta in 5 minuter efter att han separerat i från? Jag kan inte minnas att jag någonsin nämnt hans separation eller när det varit någon utflytt?

Catarina sa...

Nej. Det har du aldrig nämnt i bloggen.

Sam sa...

Piteå är en liten stad Malla, det är svårt att vara anonym och hemlig. Och om man dessutom har en blogg på P-town så är det nog ännu svårare.

Malla sa...

Sam, jag har varken behov av att vara hemlig eller anonym, då skulle jag inte ha en öppen blogg, finnas med på p-town eller ha öppen facebook.
Då baserar du alltså ditt påstående på rykten?

Sam sa...

Det jag tycker är mest spännande är att du både här och på fejjan försöker ha en så "inget-rör-mig-attityd". Men det blev ju ett jävla liv av min kommentar! Och du kan ju inte bara förvänta dig att alla alltid ska klappa händerna åt allt du skriver. Men igen, Piteå är en liten stad. Och vill man dra upp personliga saker på en öppen blogg får man kanske räkna med att folk har åsikter om ens privatliv. Jag har sagt det jag ville säga så tack för mig. Jag önskar dig och din familj all lycka.

Malla sa...

Men Sam.
Du kan inte basera hela min personlighet på hur jag uppträder på nätet. Jag är en helt annan person bakom skärmen än vad jag är i verkliga livet. Du kan fråga mina vänner.
Jag fullkomligt avskyr när det är bråk, samarbetssvårigheter, diskussioner och liknande. Det tär på mig. Jag tänker dygnet runt på saker. Jag är en problemlösare som vill att alla ska ha det bra.
ALLT som rör mig, oss, barnen, vårt liv rör mig i ryggen. Men jag väljer nästan alltid att uttrycka mig på ett helt annat sätt via nätet - när jag skriver öppet till personer som dig.

Jag vill inte dela med mig av mina innersta tankar. Det gör jag med dom jag tycker om - öga för öga.
Däremot har jag inga problem med att ibland skriva saker som är personliga, jag har inga hemligheter i mitt liv och jag svarar gärna på frågor om någon undrar.
Det blev inget liv av din kommentar - det var du som frågade om jag vågade ta debatten och det gjorde jag.
Vem som helst får ha åsikter om mig och mitt liv - men självklart så väljer jag att bemöta detta.

Anne med e sa...

Malla, jag har träffat dig en gång och följt din blogg i hundra år, typ.
Du är ofta personlig men aldrig privat. Och det tycker jag är bra!

Sam, Lär man känna en person via bloggen och facebook och sedan i verkligheten, så upptäcker man ganska fort att personen som framträder på nätet är så mycket mer irl. Om alla var som de är på tex facebook skulle det vara synd om mänskligheten.

På riktigt.

Låt mig förklara. Vissa skulle inte göra annat än dela andras grejer, aldrig säga något eget. Andra skulle aldrig ta någonting på allvar. Hela livet skulle vara en enda lång humorserie. Några skulle gnälla konstant, från det de vaknar tills dess de somnar. Mitt liv skulle enbart varva mellan shopping av onödiga ting, politik och London.

Herregud vilket torftigt liv. (förutom London, då).

/Anne

Valkin sa...

Kaster ind lite info her.. Jag er Malins x, var gift med tok kvinnan ganska länga och kan stå bag om det hun säger.

Det hade inte gjort det bätre at vi hade stannant ihop for "barnen" och at vi både gik videre i livet er bra, inte kun for os - men även for barnen.

Du har gjort rät Malin och man skal altid följa sit hjärta.

L.

Nica sa...

Jag säger bara Heja Malla och och Heja exet.
Du skriver så sant, så bra och så riktigt.
Jag har gjort samma resa själv.
Kul att du ploppar upp lite oftare i min feed. Jag gillar hur du skriver!

Allt mellan Himmel och Potatisåker sa...

Malin, det kommer alltid finnas människor som anser sig ha rätt att tycka en massa om saker som inte rör dem. Jag är DJUPT imponerad av att din ex-man skriver en sån fin kommentar. Jag blir nästan rörd... Tänk att ha en sån back-up... Jag har inte haft det kan jag säga. Och nuförtiden är jag nästan i din situation... Och det är tufft, men helt fantastiskt och underbart. Jag anser verkligen att man ska följa sina känslor, och det är INTE liktydigt med att vara en dålig förälder - det är liktydigt med att vara en fantastisk förebild, om du frågar mig.

Och när man är förälder har man bara skyldigheter gentemot sina barn. Inga rättigheter. Man är SKYLDIG att tänka på barnen. Som ni gjort!

All kärlek och lycka till, Malla!
Kram Madde

Anonym sa...

Är man inte lycklig själv är inte barnen de heller. ♥ kram hellre H

Anonym sa...

Helylle H skulle de stå men du vet

Sus sa...

Du borde inte ens behöva förklara dig. Men jag vet hur det är. Gissa om jag fått förklara hur jag kunde flytta ifrån mina barn. Att dom hade en pappa nära glömde man bort.