15 aug. 2014

Föräldrafrustration

Vet ni vad jag tycker är jobbigt?
När jag hämtar min dotter och hon bara vill vara med sin pappa.
När jag eller han i stort sett får slita henne ur hans armar för att få loss henne.
Och så gråter och skriker hon efter honom.
Då känner jag mig ungefär totalt värdelös.

Jag blir arg, ledsen, frustrerad, förtvivlad.
I våras var det tjat var och varannan dag om pappa. Nu är det bara hämtning/överlämning som är jobbig.
Jag vet inte hur jag ska hantera det. Ibland vill jag bara gråta för att det känns som att hon inte alls tycker om mig.
Jag blir frustrerad för att jag vet att hon har det bra hemma hos oss.
Jag blir arg och opedagogisk ibland. Det svämmar över för mig också emellanåt.

Vad är det liksom för fel jag gör? Varför längtar hon inte efter att komma till mig? Vi har haft varannan vecka nu under en relativt lång tid.
Om jag visste att det saknades saker, aktiviteter, kärlek och umgänge hos oss, då skulle det vara lättare att förstå den här föräldralängtan - men hon har allt. Och lite till.

Hon är delaktig. Jag är delaktig. D är delaktig. Hon umgås med D:s pojkar. Hon får vara ifred när hon önskar det.
Vi går på utflykt, vi gungar, vi äter bär, vi lagar mat, vi läser godnattsaga. Och givetvis sjunger vi "sov du lilla videung" och kliar på ryggen VARJE kväll, precis som det varit under flera år.

Är det åldern? Är det jag?
Jag är medveten om att det finns perioder då det är mer mamma eller mer pappa. Jag har försökt prata med henne och rakt ut frågat varför det är såhär, kanske är det dumt, jag vet inte, men självklart söker jag efter någon slags orsak. Oftast är hennes svar något materiellt, att hon har Bamsen hos pappa eller liknande.

Nåväl, huvudsaken är väl att hon blir peppad från båda hållen, "ha så kul hos mamma så ses vi snart igen" eller "ha så kul hos pappa så ses vi snart igen", jag hoppas och tror att det kommer att gå ännu bättre snart.
Jag förstår att det här troligtvis även känns för den andre föräldern och jag känner inte att jag har någon plikt att försvara mig på något sätt, jag litar på att han vet att hon har det bra även på mammaveckorna.

Det var allt.

11 kommentarer:

Ewa Tanmark sa...

Jag tror att du redan vet allt detta men jag tänker ändå säga det för det är jävligt viktigt med bekräftelse även för föräldrar. Det är inte du. Det är bara att livet är annorlunda. Barn gillar samma hela tiden, de är konservativa.
Våra har gjort precis likadant mot oss och det är för att de vågat göra så och vara så. De kollar om de kan ta en för given även när de säger det "värsta" av allt: jag vill inte vara här, jag vill hellre ha någon annan. Det kan också vara att hon är rädd att henne pappa ska försvinna när hon är hos dig, att hon är rädd att hon inte kan ta honom för given.
Sen har de inte hela språket förstås vilket också spelar in, hon kan inte säga allt hon känner. Ett tag sa min kompis son "jag gillar inte dig pappa" men egentligen gillade han bara inte hans skägg ( det stacks!).
Låt henne ringa till sin pappa när det känns jobbigt och gör nåt som distraherar som hon känner sig trygg i ( vi såg samma filmer typ om och om igen som de kände sig hemma i!).
Kram. Du är såklart världens bästa morsa och du vet redan allt detta som sagt men jag vill bara säga att du har rätt i det. <3

Nica sa...

Åh, det där är så fruktansvärt jobbigt! Det är inte du. Det är bara en reaktion. Det absolut viktigaste är att pappan är toktrygg i att hon ska vara hos dig, att det inte är nåt prat innan om att "nu får du inte vara hos mig längre" utan att det peppas, att det bara är totalt självklart.
Men det är inte lätt för en liten unge. Dom reagerar mer undermedvetet. Men - det går över. Tro mig, det går över. Ewa säger det också bra - Dom testar kärleken, att våga säga det "värsta" och alltid, alltid få kärlek tillbaka. Att bli bekräftad. Men som sagt, det går över. Det gjorde det för mig och mina. Och då var det pappan som fick ta eländet. Storgråtande barn, barn som vägrade åka dit... Det är en kamp. Men kör på kärlek fullt ut, bekräfta och gör allt som du gör så himla bra. Var mamma bara - du är så bra!
Stor kram

ettstenkast sa...

Känner igen det så väl. Tyvärr.

Loppan, som kan stå hos sin pappa och gråta efter mig, blir som förbytt när jag kommer och hämtar / han lämnar. Då nyper hon sig fast i O och vill inte skiljas. Skitjobbigt.

Inga tröstande ord men lite bekräftelse på att du inte är ensam.

Ullebulle sa...

Så har vi det jämt med lillskrutt. NU är ju inte vi på olika håll, men vi har samma problem. BARA pappa gäller. J Ä M T.
Hon är 3 år och har alltid varit så…:/ BHUÄÄÄ

Nåja, kram iaf!

esterii sa...

Hmm.. jag minns och tänker.. Hos oss var det tvärtom,och det var också jobbigt.. Men viktigaste är ju barnen, vi vuxna får klara oss.. Orka vidare, tiden löser mycket:)

MTM sa...

Hej Malin
Vad jobbigt det låter, och som förälder blir man så ledsen när det känns som att man inte räcker till! Det sårar även om man som vuxen vet hur det är, men ibland hjälper inte det ett dugg.
Du har inte funderat på att låta henne vara längre tid hos pappan? Du en vecka o pappa två? För en tid, för att se om det hjälper..
Mina barn var visserligen större när jag lämnade deras pappa, o dom hatade varannan vecka varianten; men jag var konflikträdd o vågade inte ta strid med deras pappa... det ångrar jag idag.
Kram och hoppas det blir bättre!
Merja

Anonym sa...

Vi hade överlämning via dagis på den tiden barnen var hos sin pappa. En lämnade, den andra hämtade. För oss funkade det.

Anonym sa...

Jag vet ju inte riktigt hur det känns så jag ger dig en kram i tanken istället. Men du har fått andra kloka svar. Vi borde ses någon gång framöver. Mötet på Mio var alltför kort. :)
/MalinKa

Ullis sa...

Hej! Jag har också haft det sådär, har 3 barn som alla gjort så. Har upplevt att det varit så i perioder. Det blir bättre. :) Ewa skrev mycket kloka saker för övrigt.

Liw sa...

Hon är troligtvis så trygg med dig att hon vågar visa att hon vill vara med Leon. Bara bra men sjukt jobbigt. Kram

Anonym sa...

Hej! Jag har varit med om liknande situation och det är jobbigt. Det behöver inte handla om att hon inte vill vara med dig, utan det kan vara att hon är orolig för sin pappa. Att hon tror han är ensam eller har det tråkigt när inte hon är med honom. Så en modell kan vara att pappan är övertydlig med hur roligt han ska ha när hon är hos dig. Att dom hörs på kvällarna när hon är med dig och där han får berätta om roliga saker han varit med om under dagen. På så sätt kan den eventuella ansvarskänslan hos henne försvinna och allt lugnar ner sig. Jag hoppas det löser sig, för det är verkligen ingen rolig situation.