6 jan. 2014

Stenhjärtat som dog



Det är snart 4 månader sedan som jag separerade. Ena dagen var det vardag, nästa dag var det allt annat än vardag. Jag fick plocka upp jättemånga hakor från golvet, på personer som blev så paff att dom liksom tappade fattningen.

Ingen frågade något om separationen, förutom dom som står mig närmast. Jag blev både imponerad och irriterad över att det inte kom några frågor från ytligt bekanta. Det var som om området var tabu och jag kände mig som stolpskott of the year. För helvete – fråga! Det kanske är en fråga om respekt men samtidigt kan jag tycka att det är respektlöst att inte fråga utan bara granska och undra. Prata och spekulera. Jag har mått bra. Jag har mått dåligt.

Jag kommer nog alltid att minnas den dagen då jag packade tygkassen med lite kläder och planlöst gick hemifrån, lämnade allt som varit en trygghet de senaste åren. Det var hemskt. Och det var befriande. Men jag grät inte, för jag gråter inte. Min syster ringde när jag bara hade gått några hundra meter och hela mitt inre var en explosion av ångest över hur allt skulle bli. Gråt inte, gråt inte, gråt inte, för någon kan se, någon kan höra.

I det stora hela har det praktiskt sett varit en extremlätt separation där barnens bästa stått i fokus (jo, jag vill påstå att ibland är en skilsmässa till fördel även för barnen). Bara några veckor efter att orden var sagda fanns det ett nytt boende och huset skrevs över på mig. Skrämmande. Spännande.

Men det har skett en riktigt bra grej under den här tiden! Jag har öppnat mig. Sluten som en surströmmingsburk har jag väl varit under hela livet, till viss del, jag vet att det är många som inte skulle beskriva mig så, dom känner mig antagligen inte tillräckligt väl. Nu har jag pratat så mycket att jag anar skavsår i öronen på mina vänner. Och sen, kanske i november eller december, då började jag gråta. Och jag grät och grät och grät, stora pölar av gråt har forsat ner från mina kinder. Jag har berättat för personer i min närhet hur jag mår, hur jag känner, vad jag tänker på, istället för att köra med standardsvaret ”en människa har bara ett visst antal ord i livet och jag har redan förbrukat mina” för att sedan tystna. 

Nu har jag varit gråtfri sen 23/12, då hade jag uppesittarkväll helt ensam och tyckte extremt synd om mig själv. Gråtfriheten beror kanske dels på att jag har lyckats hålla mig kring finfint umgänge och dessutom så verkade jag redan ha bestämt att direkt det blir 2014 så kommer livet att lätta och ju närmare det blev nyårsafton, desto lättare har jag faktiskt känt mig. Nu är det svårt att ge sig själv riktiga garantier över att hela året ska bli fucking fab men jag ska göra mitt allra yttersta för att det ska bli så bra det bara går. 

Mitt välkända stenhjärta är härmed alldeles åt helvete blottat. Det är skönt, för ett stenhjärta gör det svårt för andra att komma nära mig (om någon då inte sätter sig på mig), däremot så sätter det här mig också i en känsla som jag inte alls är van vid: sårbarhet. Jag är råball. Och skiträdd. 
Men bra, det blir det. 
Bra. 
Är det.

28 kommentarer:

Fru Venus sa...

När man varit nere i gropen kan det bara bli bättre, lovar. Och ett stenhjärta, det är nog lite att ta i ;-) Kram <3

Allt mellan Himmel och Potatisåker sa...

Du är så himla BRA! Och klart att du inte har ett stenhjärta. Du är klok nog att tänka BÅDE på dig själv och barnen. Heja dig!
Kram

Cecilia Harald sa...

Ett stenhjärta är inte bra för någon men ibland en nödvändighet för att överleva. Jag vet...

Jobba på att bli av med det helt, livet blir mycket roligare då, även om de smällar man åker på känns mer.

Massvis med kramar!

Anonym sa...

Och.
Bra är Du!

Kram, Janne-i-Sthlm

Sofia sa...

Jag kan säga så här, som ytligt bekant, att trots att man kanske är nyfiken, som jag förmodar är ganska naturligt när det gäller såna här saker, så är det ju trots allt inte vår business om du har separerat eller inte.
Jag brukar tänka så här, är det nära vänner så kan man fråga vad fan man vill. Känner man inte varandra på en "intim nivå", så låter jag folk berätta om dom vill, eller åtminstone öppna dörren för diskussion.
Det sista man vill är ju att göra någon upprörd, speciellt om dom kanske redan är ledsna eller nere.

On to other things, fan vad bra du är. Du verkar så jäkla klok Malin. Håller tummen för ditt blottade 2014. Kan ju i alla fall inte bli värre, right? ;)

Osloskånskan sa...

Allt gott till dig finaste Malla!

Mari sa...

Förändring, utveckling.

Inte lätt att vara i det, men kanske skulle livet vara rätt trist förutan. Fast de där tiderna när allt "bara är bra" och liksom flyter på - de behövs ju också såklart.

Så. Låt oss göra 2014 till ett år med flow och både tårar och skratt (hurtigt formulerat, men ändå ...).

Kram till dig, bästa Monstermalla.

Mari sa...

Förändring, utveckling.

Inte lätt att vara i det, men kanske skulle livet vara rätt trist förutan. Fast de där tiderna när allt "bara är bra" och liksom flyter på - de behövs ju också såklart.

Så. Låt oss göra 2014 till ett år med flow och både tårar och skratt (hurtigt formulerat, men ändå ...).

Kram till dig, bästa Monstermalla.

Cilla sa...

Att gråta är det mest befriande som finns, men där också något av det svåraste som finns. Mitt hjärta har också varit en klump av is en gång i tiden men när man väl börjar prata om hur man mår finns det inget stopp. Jag tycker att du har gjort det här bra, och jag är säker på att 2014 kommer att bli lite lättare och lite bättre. Ge det tid, det läker.

BP sa...

Inget ont som inte har nå't gott med sig. Hårdköpt kanske, men du verkar ju satsa allt framåt och försöker låta det förflutna vara - efter den 23 december alltså.

PS. Det är nog inte så lätt för en "utomstående" att fråga om skilsmässan. Man vill inte strö salt i såren och inte framställas som nyfiken/skvallerbenägen. Personligen fördrar jag den direkta varianten - pang på bara - som du såg/vet. DS.

Sören Olsson sa...

Det är bra att det är bra.
Glädje ryms på andra sidan sorg.
Det är en sanning.

Önskar dig allt gott

Lotta/Häxan sa...

Separationer har ju sina upp & ner perioder.

Jag har både gråtit, skrattat, varit arg osv. Hela registret,,,,

Har dock oxå kunnat tala om att jag inte mår bra, kan det vara åldern?

Må ditt 2014 bli ett bra år!

Hovdamen Yoyce sa...

Heja dig, det är klart att man inte ska gå omkring med ett stenhjärta. Hoppas att det känns lite bättre nu.

Kram

Sus sa...

Du är människa. Punkt slut.

Eddie och barnen på Bristol Academy sa...

Bra är du. kram Anna

Anna sa...

men du är ju toppen malla!
och snygg säng! tapeterna tyckte jag var fina : )

Susjos sa...

Här kommer lite kramar i cyberspace!!

Realisten sa...

Du är bra! Och jag tror att du kommer att få ett bra 2014.

Shamrock sa...

Kram!

Att prata och gråta is da tjitt.

Shamrock sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Shamrock sa...

Lyckades dubbla min kommentar så jag tog bort den ena

Erika sa...

Naturligvis så har jag funderat varför ni separerade, men har inte känt att det varit något som jag haft "rätt" att fråga om då vi inte är nära vänner. Sen så har de flesta separationer en gemensam nämnare: Det funkar helt enkelt inte längre så då tar man beslutet att lämna förhållandet, oavsett om man fortfarande tycker om den man lever med eller ej. Så det känns lite som att man på något sätt ändå "vet". Tänker lite som att du säkert skrivit om det om du velat berätta det helt enkelt. :)

Men cred till dig som öppnat upp dig! Det ÄR skitläskigt att vara sårbar, men det innebär också att du kommer att uppleva en massa andra häftiga saker som kommer på köpet! Livin´ on the edge lite med spänning i magen. Det är coolt.

Ha nu ett awesome 2014 så ses vi säkert i förbifarten snart! :D

Kram!

Linda K - Hemma hos Klintons sa...

Tänker på dig, du underbara människa ♥. kram kram Linda

esteri sa...

Livet ger och tar och så tar man:)

Jenny. sa...

Ljus och kärlek åt dig Malin !!

Elin Sjöström sa...

Skickar en stor kram från Vännäs och tänker att vi måste ses under 2014.. kanske blir det Åbyn på sportlovet v.10, då blir det att våldgästa dig!
Sköt om dig!

Vardagvarjedag sa...

Var 2013 livskrisenas år tro?! Mycket förändringar, mycket känslor och mycket tårar på många håll...
Har följt din blogg länge men missat de senaste månaderna för jag har trampat dy i min lilla pöl men hoppas snart få känna fast mark...

Din blogg är härlig och inspirerande och hoppas även mitt stenhjärta mjuknar snart!

Modigt du är som behållit huset själv! Skulle skrämma skiten ur mig om jag skulle hamna i sånt läge...

/fd Absolutvardag

Singelmamman sa...

Jag säger som min 7-åriga dotter sa till sin storebror när jag och deras pappa just separerat och vi alla var ledsna. "Det kanske inte blir som vi tänkt oss, men det blir bra ändå". Och sorg kan man inte alltid planera.