2 okt. 2013

Ett å två, stressa på

Jag stressar sjukt mycket.
Helt i onödan.
Tror att jag har en massa måsten fastän det egentligen bara är jag som ställer en massa fåniga krav på mig själv.

Vet ni, jag vet inte hur många gånger jag hört att jag är tuff och ball och modig som tar över huset själv. Så rycker jag lite på axlarna och tänker "hur jävla svårt kan det egentligen vara?".

Men alltså. Jag måste skaffa mig en slav.
Snöskottning är inget problem för där anlitar jag Peter Skottarman.
Men alltså klippa gräs? Jag håller inte på med sånt.
Gå ut med sopor? Fy fan.
Betala räkningar? Jättetråkigt.
Rensa kylen? Eller bara låtsas att jag har mögelost där i.
Ta bort utemöbler/hammock? Vi får välan se om det finns kvar någon muskelmassa på min kropp, ska testa på fredag.

Jag måste köpa mig en soffa och en säng.
Jag måste möblera om.

Men framförallt så måste jag nog börja äta igen.
Jag vet att ni blir förfärade av mitt matintag om jag skriver det, men alltså jag ids inte äta eller laga fancy mat just nu, så är det bara. Självklart fixar jag mat till ungarna (jag menar idag fick dom nudlar till middag) men jag själv skippar frukost och sen äter jag miniportioner till både lunch och middag. Men det som gör att jag överlever är väl kanske det att jag då på kvällen antingen proppar i mig lite skinka, lite ost eller en näve Polly.

Nåväl, jag får leva på min humor.
Idag var en mäklare här och värderade huset. Innan han åkte sa han att det ju var tråkigt att det blev såhär medan jag ryckte på axlarna och sa "jaja, jag verkar ju göra såhär med jämna mellanrum så vi hörs väl säkert igen".
Så skrattade vi.
Det var nämligen han som sålde ett annat hus åt mig, för ca 7 år sedan. Som jag lämnade efter inte mindre än typ 3 dagar.
Det var separation den gången med. Jag gick ned i vikt då också. Jag börjar se ett mönster i mitt liv, inte ett virkmönster utan ett livsmönster.

Först lindar jag mannen hårt, hårt, hårt kring mitt eller hans lillfinger, tar över hela hans kropp och liv som en demon och sen när tiden är inne så drar jag för att det passar mig.

Varför?
Kommer jag alltid vara såhär?
Kommer kärleken någonsin att stanna hos mig eller är jag ett så kallat hopplöst fall?
Var gärna min psykolog.

22 kommentarer:

Malla sa...

shit,det där lät ju som att jag är ett lätt jävla deprimerande människa. höhö.

Erika sa...

Jag är verkligen ingen psykolog men jag lever stenhårt efter tron på att det finns en mening med allt, även tråkiga saker som t ex skilsmässa. Man kanske inte ser det just när man är mitt i det, men efter ett tag när man landat igen så blir det ofta en "jahaaa, så det var därför!"-känsla. Nu kanske det inte funkar för 100% av allt man är med om, men iaf för 97,8. Minst. :)
Sen är det väl ändå bra att ta sig ur ett förhållande man känner att det inte funkar - schysst för alla inblandade.

Jag tycker nog att du både är modig och en smula helgalen som tar över huset själv, men om man inte provar så vet man ju heller inte om det funkar eller inte. Jag har hört att gräsklippning är grymt bra att anlita barnarbetare till, så din son är ju klockren för det arbetet! Soporna kan du eventuellt måsta gå ut med själv, medan hammocken kan du ju be nån hantverkare som ändå kommer för att fixa vattenskadan att hjälpa dig med. :P

Fru Venus sa...

Det är du inte alls, men livet är inte bara Polly. Enda fördelen med mina två sjukt jobbiga skilsmässor var viktnedgånen - jävlar i havet vad snygg jag var då! Nu hra ju inte du det problemet. Men du, det här med att behålla hus, klarar man av att betala så är det bra. Och sonen kan klippa gräs! Kram

Tess sa...

Fan, jag har lite ont i hjärtat för eran skull! Men respekt till er som verkar sköta allt precis som man hoppas att det skall skötas när det finns barn med i bilden, eller ja alltid egentligen... *Kram*

Susanne sa...

När jag separerade så kunde hade jag ingen matlust, men den kom tbx med buller å bång ;)
Kramar

Finemangskan sa...

men alltså, sonen kan ju fixa gräset.
Skicka Nellan med soporna.

Å kylskåpet, kommer du ju fixa när det är tillräckligt illa.. ;) Presenning över utemöblerna å låt Pitesnön falla..

Vad mer?

Äsch, maten kommer sen. Jag tänker att polly/chips å skinka duger så länge. skitsamma VAD du äter, bara du äter nått. Helst med mycket kalorier nu kanske.

Nej du är inte ett hopplöst fall.
men vem säger att du är gjort fö livslång evig kärlek. Du kanske ska byta ibland. Byta och utvecklas. Å alltså, du är ju inte lastgammal (;-P) så kärleken kommer att komma åter å då ser du, det VAR meningen!


(jag läser ju till kbt-terapeut och känner att jag skulle vilja spinna igång på "var min psykolog".. haha men återkmmer 2015 när jag är klar :P

/H

BP sa...

Alltså - ärligt talat - så vet jag/vi bloggläsare ju inte varför du valde att skilja dig/separera för andra gången. En separation är aldrig bara den ena partens "fel" - så ser jag på det hela. Är skild själv - fast det har jag förträngt - å det var då definitivt inte mitt fel;-)

Åsså:

Gå ut med sopor? Det gör jag. Alltid, fast vi har ett sopnedkast.
Betala räkningar? Det gör jag också, fast 99% går på autogiro. Inga problem alltså.
Rensa kylen? Japp, det får möggla, det stör inte mig eller maken (som tur är.
Ta bort utemöbler/hammock? Skämtar du! Ta in?????!!!!! Våra står på balkongen året runt och samlar... ja damm och skit.

Om du har råd att behålla huset så gör det och ha kul - ja inte just nu då såklart.

Skillsmässor är alltid jobbiga, men ärligt talat så undrar jag vad som har hänt mellan er. Ena stunden - typ för två månader sedan - är ni världens lyckligaste familj. Sedan så kraschar det bara.

Ja- som du ser bryr jag mig och försöker förstå, men i ditt/ert fall är det inte lätt - för jag fattar liksom inte....

Nina sa...

Stressa inte över matlusten, den kommer tillbaks tids nog och ja, barnen kan äta nudlar ibland, det gör studenter på universitetet, då kan mindre barn göra det också! När jag gick igenom min senaste separation så rasade jag i vikt, kunde inte äta, ville inte äta... så det enda jag fick i mig va mariekex och nektariner... tillåt dig att äta precis det du vill. Polly låter som en fullvärdig måltid tycker jag! Och nä, helt fullkomligt deppig låter du inte som, eller hopplöst fall... jag tror bara du, liksom jag, vill så jäkla mycket och då blir det sådär tokigt ibland! stor kram, önskar, som så många gånger sedan jag började läsa din blogg, att vi bodde i samma stad. tror vi hade kunnat vara riktigt goda vänner på riktigt också! KRAM!

äppelblomman sa...

De där med att inte ha någon matlust är nog ganska så vanligt där du just nu är...
Du är stark och helvete vilken snygg krop du kommer att få när du får skotta snö i vinter!!!;)
Kram på dej

Kia sa...

Måste man ha gräsmatta?

Det där med maten kommer nog ordna sig. Du som tycker om att träna blir så illa tvungen att äta till slut.

Jag vet inte men min mamma har alltid sagt att förhållanden dippar vart sjunde år.... jag kan tycka att det snarare rör sig om månader. Eller veckor. Eller timmar.....

Näe usch, jag borde peppa och så låter jag deppigare än deppigast. Men det finns orsak till att jag nu fått ytterligare en anledning att läsa din blogg. Förutom alla andra, tex att du skriver bra, är smart och driftig.

Nica sa...

Absolut inget hopplöst fall. Du är så himla bra!! Livet är en jävla berg-och-dal-bana. Men allt blir bra, till slut! Kärlek!

Singelmamman sa...

Ska jag svara på varför du tröttnar och drar? Vet jag väl inte. Men jag har en teori. Du har utvecklats en himla massa, tyvärr kanske omgivning=män, inte gjort det. Vad tror du?
Klart att du fixar att ha ett hus själv. Men du kanske måste sänka dina egna krav lite. Hur svårt det nu kan vara.

Nä, jag har inget svar på ditt inlägg, jag är faktiskt inte någon psykolog.

Catarina sa...

Skojigt att det var samma mäklare.

Lär Fabbe klippa gräset vettja. Jag tror inte att man behöver klippa mer än varannan vecka. Om man nu inte envisas med att strössla ut gödsel (jag ska sätta stopp för det där till våren, nu får det vara färdig gödslat).
Å precis som finemangskan sa så kan ju Nellie gå ut med soporna. I alla fall kompostpåsen.
Det ordnar sig.
Matlusten återkommer säkert. Den brukar göra det...

Anna sa...

Du kommer nog fixa allt men jag tror killarna kommer stå i kö för att få hjälpa dig och skotta snö, klippa gräs mm Någon av dom kanske sen blir den blivande:)
Hoppas du får tillbaka matlusten snart men annars är den sakta på väg.
Viktnedgång är vanligt vidseperation, samma hände mig!
Ha de bra!

Jennie sa...

Känner igen vartenda ord du skriver! Ingen matlust här. Tappat 4 kg på en redan nog så mager kropp. Inte ens godis är gott! Sen det där med kärleken...Jag har tappat tron på livslång kärlek! Existerar det ens? Jag ska vara singel resten av mitt liv! Men jag lever på mottot "plötsligt händer det!" :)Vi ses tomorrow!

Anonym sa...

Nog fixar du huset, jag fixade de ensam m 6 barn då klarar alla de. Men snön var deprimerande. Fast m snöslunga så kirrade jag de. , gräsklippning ja fabbe fixar säkert de någon gång mot lite muta :-). Kram helylle H

Allt mellan Himmel och Potatisåker sa...

Jag fattar vad du menar. Har man ett "mönster" så kan man ju lätt tro att man är utom all räddning. Och vore det så, kunde jag lika bra gräva ner mig omedelbart. Mitt mönster är crazy...

Du är ung, snygg, driftig, tuff och enormt duktig. Du kommer kunna se tillbaka på detta och vara stolt över hur bra du fixade allt. Lovar.
Kram på dig!

Allt mellan Himmel och Potatisåker sa...

Jag fattar vad du menar. Har man ett "mönster" så kan man ju lätt tro att man är utom all räddning. Och vore det så, kunde jag lika bra gräva ner mig omedelbart. Mitt mönster är crazy...

Du är ung, snygg, driftig, tuff och enormt duktig. Du kommer kunna se tillbaka på detta och vara stolt över hur bra du fixade allt. Lovar.
Kram på dig!

esterii sa...

Nej jag ska inte vara din psykolog, behöver en själv:) men det brukar fixa sig på ena eller andra sättet.. Allt gott..

Jessica sa...

Igår åt jag banan, choklad & cola till middag. Jag tänker att hur fan man än gör kan man inte vara ess på allt. Det ger sig, det gör det alltid.

Vero sa...

Har tänkt samma tankar som du gör i ditt inlägg och jag har inga som helst svar.

Jag hoppas att denna gång är det "på riktigt". Att jag lärt mig av mina misstag, att jag ändrat mig, att jag är bra etc etc.

Så några psykologutlåtanden får du inte från mig. Tyvärr. Eller nåt.

Jenny. sa...

Men hur kan jag ha missat allt detta. Eller det vet jag, levt i min egen bubbla med en separation och andra saker. Jag hejjar på dig i mängder, och du har ju fått en underbar dotter och ett hus av allt detta. Vet egentligen inte vad jag ska skriva, men jag diggar dig och hoppas att allt känns rätt i världen för sig snart igen. Kram !!