16 okt. 2013

3800

Vet ni vad. Det här kan komma att bli både rörigt och deprimerande, konstigt och obegripligt. Jag har själv ingen aning, mitt i allt så blir det roligt men nu ska jag försöka få ordning på virrvarret som är där inne i huvudet.

Jag har tagit bort mer än 3800 inlägg från bloggen. Det är mer än 6 år av mitt liv. Jag har inte raderat inläggen utan bara lagt alla som utkast.
Varför?
Därför att det känns så jättejättekonstigt att ha skrivit om en del av mitt liv som inte är aktuellt längre.
Ett liv är visserligen ett liv och det som har hänt har hänt men jag vill inte ha det här och nu.
Nog om det - är det något ni saknar, till exempel alla som letar efter cyklar från biltema, snopptestet för tjejer eller liknande - säg bara till så fixar jag tillbaka det inlägget.


Jag slåss verkligen med mig själv dessa dagar. Jag är trött och slut och orkeslös. Dottern är sjuk och jag känner mig verkligen som en hemsk människa när jag inte vill annat än att be henne sluta hosta.

Jag blir arg. Mest på mig själv men det händer väl att någon annan stackare får ta smällen för mitt surande emellanåt. Och folk ser på mig hur jag mår, hör på mig hur jag mår och det blir jag arg på, fastän det är jättebra. Jag kan ju inte visa mina känslor, än värre visa mig svag. Hemska tanke!
Jag vill inte be om hjälp med något, jag kan inte be om hjälp med något för jag ber inte om hjälp.
Allt ska jag fixa själv.
Till helgen eller kanske nästa vecka ska jag kånka upp en massa grejer från källaren, sonen vill nog flytta upp sitt rum. Jag ska göra det själv, för jag behöver ingen hjälp. Och när ni frågar om jag vill ha hjälp kommer jag säga "nej nej, det går bra, det är lugnt jag kanske gör det en annan dag".
När ni har insett att jag inte behöver hjälp så kommer jag göra det, jag kommer bära upp sängen och soffan och skrivbordet och tv:n och tv-bänken, i ren tjurighet - för att jag kan själv och för att jag beter mig som en 3-åring.
Sen kommer ni få se en bild när det är klart.

Till helgen går det nog ett flyttlass härifrån, eller så nästa vecka. Jag brukar skämta om hur det kommer se ut när både soffa och säng saknas. Och så peppar jag mig själv med att jag inom en snar framtid säkert kommer att ha både en ny soffa och en ny säng. Men här kommer se så jävla tragiskt ut att jag fan inte orkar tänka på det.

Det är nu ni borde tänka att jag får skylla mig själv. Vid en skilsmässa så delar man på sina grejer. Ja, det gör man. Och det är då jag vill be någon dra åt helvete för jag tror jag behöver göra det. Vem som helst egentligen.

Jag hatar att vara inbunden och känslokall. Och egentligen är jag nog inte en sån människa. Man måste bara hitta vägen in och se till att hålla den öppen. Jag tror att jag är påväg åt rätt håll. En kompis sa det till mig igår, att hon märker skillnad på mig och att hon tycker om att jag pratar så mycket. Bra? Jag tror det. Kanske är stenfasaden påväg att spricka. Det kanske kommer att göra ont men sen kanske jag blir en sån som bara älskar och blir älskad.

Jaja, wipe of those tears, jag hoppas att jag snart kan vara Er glada och roliga Malla igen.

P.S Jag behöver verkligen ingen hjälp med att bära upp grejerna från källaren. Det är lugnt.

P.S 2 - ett viktigt PS. Jag vill att ni ska veta att jag också, i all röra, känner mig innerligt glad. Det låter troligtvis svinigt och konstigt att säga det men nu har jag ju varit ärlig i hela inlägget så jag kan ju lika gärna fortsätta med det.


15 kommentarer:

Cilla sa...

Man har ju rätt att känna både lycka och sorg när någonting förändras i livet. Sorg över att det blev som det blev och kanske lycka över att livet nu kan erbjuda nya möjligheter. Eller helt enkelt lycka för att man tänker på sig själv, vilket inte alltid är så lätt.

Jag har ju också nyligen separerat och känner givetvis stor sorg inför det. Att någon man älskar gör en illa är svårt och det är lätt att bli inbunden, hård och kall. Men jag känner också glädje över att jag har självkänsla och kan värdera mitt egenvärde. Att jag inte låter någon behandla mig på ett sätt som gör att jag mår dåligt. Det handlar ju om att hitta det bästa i varje situation som uppstår. Och livet tar inte slut för att man skiljer sig. Tvärtom. Livet kan börja om för att man skiljer sig.

Och du, be om hjälp. Även fast du vill klara dig själv och vara självständig och stark och ansvarstagande. Att sänka garden är svårt men det kan komma mycket nytt och nyttigt av det. Jag lovar.

Kram /Hon som också brukade vilja göra allting själv men som insåg att lite hjälp på vägen inte är så himla dumt!

Maria sa...

Skrev en kommentar men den verkar inte ha fastnat....

Iaf Hejja dig :)
Känner igen mig i så mycket av vad du skriver, känslokall, vara trött så att man vill be den bästa man vet att sluta hosta och de där med att inte be om hjälp.

Jag hoppas iaf att någon tvingar sig in och hjälper dig att bära.

Hejja dig!
//Maria "Vattenbubblan"

Marie sa...

Kram på dig!

Ann-Sofie sa...

Jag känner igen mig i ditt tänkande
Jag bad heller aldrig om hjälp även när jag behövde det mest när jag stod där ensam med 2 barn och 2 hundar. .
Det är lätt att säga åt nån att be om hjälp men tyvärr är det inte så lätt att be om den.

Anki sa...

Men fan!! Nu gråter jag lite...
Jag är ju PRECIS som du och har släpat flyttat och möblerat, målat om fönsterkittat tinat frusna rör under grunden, rensat avlopp pappat om taket, bråkat och tagit kamp för 2 av barnen som behöver extra... M.m m.m Ensam! För att jag bara vill och ska göra allt ensam!
Tyvärr tror jag det är en stor orsak till att jag fått den sjukdom jag har nu - att jag gjort ALLT. Ensam.

Var rädd om dig!! <3

Kramar!

Agneta sa...

Var rädd om dig. Be om hjälp även om det tar emot.

Singelmamman sa...

Så klart att du kan få vara glad! Be inte om ursäkt för det. Men varför måste du klara allt själv?

Knasterfaster sa...

Bra skrivet. Skönt att du är glad trots allt. Jag är inte orolig för dig.

Jenny. sa...

Var bara inte för stolt och stark. Det gör så ont att falla sen. Och ingen kommer tacka dig för att du inte gnällde, skrek, grät, bröt ihop sen. Vet att de är svårt, är precis likadan själv. Säg till om du behöver någon att slå och sparka på, så skickar jag någon. ;).
Kram.

äppelblomman sa...

Hua... Du beskriver det så bra och jag kan känna din klump i magen enda hit...
Jag vet inte vad jag ska skriva, mer än KRAM!! Du är grym Malla, dett akommer att fixa sig med allt! Du är strak!
Kraaaaam K

BP sa...

Överraskning att du stoppade 3 800 inlägg i utkast, där dom ju iaf ligger kvar. Ja, den delen av din "dagbok" är då ett minne blott - nästan.

Du är ju en sådan person som hellre får ett ryggskott än låta någon hjälpa dig. Det känner jag igen. Det är mycket lättare att göra allt själv, då slipper man både tacka eller bli sur på en annan när något går snett. Man slipper synpunkter också. Å i det sammanhanget får man bjuda på lite svinn som rygskott.

Du är väldigt ärlig och öppen i det här och tidigare inlägg - ja det har du faktiskt alltid varit.

Nu vill du ju säkert inte ha en kram heller, speciellt ingen styrkekram. Så jag ger dig ingen. Vill du prata så har du ju min mejladress.

esterii sa...

Kram får räcka idag:)

Anonym sa...

Skippa the bs. Du behöver Visst hjälp med möblerna. Men det är väl ändå ingen som läser bloggen som kommer hux flux säga "åh men kära nån behöver du hjälp så kommer jag". Det behöver du nog inte oroa dig för. De som kan hjälpa vet redan om att du behöver hjälp;) jag kan hjälpa - med vin! Och typ peka vars allt ska.

/SysterK

rundarocksaenform sa...

Har inte varit exakt i din siutation, men förstår ändå delvis dina känslor. Ett uppbrott är alltid tufft, oavsett om det är "överenskommet" från båda parter eller inte.

Man får må dåligt ett tag! Man får vara grinig och ledsen och arg!
OCH man får (och bör) be om hjälp. Ta hand om dig! ♥

Kram M

JoHo sa...

Förstår också att du är både innerligt glad och skitarg och ledsen och sur och förbannad och lycklig och allt på en gång.

Och det är inte minsta konstigt.

Jag hoppas för din skull att du hittar ett sätt att både fortsätta vara dig själv och förändras... att klara precis ALLT själv hela tiden kommer slita mer än det ger i stolthet/glädje. Stor styrkeKRAM!