The cold hearted bitch

I morse var vi till familjerådgivningen. Jag sa till L innan att jag ber om ursäkt ifall jag råkar börja skratta. Det hade varit väldigt typiskt mig. Humor är för mig som k-pisten är för vilken terrorist som helst. Ett vapen.
Jag skulle kunna skämta hela tiden mest, och jag gör det nästan hela tiden även då det egentligen inte riktigt passar sig.
Hur som helst, jag tror att jag lyckades hålla mig för såna där vansinniga, lite för höga skrattattacker medan vi var där och det var kanske bra.
Vi går nog i alla fall inte dit mer.
Vi försökte reda ut hur jävla kallhjärtad jag är. Jag beskrev mig själv som en känslokall jävel.
Äh, vad fan jag vet inte vad jag ska skriva.
Om några timmar kommer kanske det viktigaste mötet i mitt liv, hittills. Jag är sjujävlanervös och har i det närmaste betett mitt lite hyperaktivt under förmiddagen. Försökte peta i mig lite sallad som var kvar från igår men det var inte alls upphetsande.

Dagen till ära, i och med det stundande mötet, har jag tagit bort mitt trashiga nagellack och klätt mig med ett nytt exklusivt halsband från ur & penn.
Spindelmannenfilten tar jag inte med, det skulle nog uppfattas som oseriöst.
Men usch, jag håller på att våndas ihjäl mig och jag har försökt gå igenom scenariot gång på gång på gång. Varje gång slutar mötet med att jag brister, totalt. Rusar ut med något jävla papper för ansiktet så att ingen kan se att stenytan håller på att spricka.
Om det här mötet går åt helvete så kommer jag att behöva hjälp, kortsiktigt bara med en grej men långsiktigt med något annat.

Usch, jag måste försöka samla mig nu.