Och klockan 17 ungefär var det faktiskt färdigtapetserat!

.
För att sammanfatta, knyta samman och göra en liten utvärdering av 2 dagars tapetserande, har jag kommit fram till följande pun(g)kter:

1. Tapetsera inte upp och ned. Mönsterpassningen blir skitjobbig.
2. Mät hellre en gång för mycket än en gång för lite.
3. Rosa tyllklänning är visserligen snyggt - men med mer normala arbetarkläder under dag 2 har det inte kommit en enda svordom ur min mun. Frågan är om det var p.g.a kläderna eller om min hjärna var så fantastiskt erfaren vid dag 2?
4. Det går helt ok att fuska. Ingen kommer ändå se fula skarvar bakom gardiner, stringhyllor och gökur.
5. Jag skulle INTE vilja jobba som målare.

Jag hade nog gjort en typisk to do liste i mitt förra inlägg. Av dessa punkter återstår endast en.
Eller faktiskt 2.
Jag köpte inte mer målarfärg. Det kan jag göra imorgon.
Jag gick inte på en powerwalk - men hello! att tapetsera är ju som att gå på ett riktigt jävla jobbigt step up-pass. Upp och ner, upp och ned - på vingliga trappstegar. Kolla mönsterpassningen - limma - sätta upp tapetsen - stryka ut den jämn och fin. Upp och ned alltså minst 4 ggr per våd borde ju ge ett slutresultat på minst 418.000 steg!
Eller hur!

Jag har knappt hunnit in till er idag och just nu kommer jag inte hinna göra det heller.
Det är nämligen inte mycket till rast och ro i det Bollerupska hemmet. Vi ska slipa golv nu. Eller i alla fall städa undan klart så vi kan slipa under morgondagen.

Jo! Förresten - vi skulle ju äta festivalmat idag. Souvas stod på menyn men eftersom jag var ofräsch så var jag inte så sugen på att promenera in till stan och se alla perfekta unga snärtor i magkorta tröjor med överspacklade ansikten och känna mig som en råtta - så därför gjorde vi egen souvas.
Megagott.
Med mycket mer kött och till ett betydligt vettigare pris än de man köper in town.

Nu ska jag fortsätta. Jag känner mig väldigt uppe i varv. Det kan vara stormen före lugnet liksom.

P.S Jag såg SATC 2 igår. Ungefär lika kass som många andra uppföljare. Somnade nästan. Skrek åt Leon och frågade när fan filmen var slut. En episod i filmen sa hon Carrie till sin Mr Big eller vad han heter, att hon inte ville bli ett gammalt tråkigt par som ligger i sängen och inte pratar med varann.
Då skrattade vi, jag och Leon. Såna är vi.
Ett tråkigt ungt par som ser tv, har varsin laptop i knät men inga Prada skor i garderoben - men vet ni vad? Vi är ta-mig-fan lika lyckliga för det!

På återseende!