9 maj 2017

Tiden som varit

Hej mina kära (o)vänner.
Det har gått så lång tid!
Min stortånagel är fortfarande blå och jag kommer tappa den snart. Hoppas att det finns en ny där under, annars kommer jag äcklas sönder. För ni har undrat va?

Annat som hänt, värt att berätta:
1. Jag har slutat snusa, hurra för mig! Det är kanske 6-7 veckor sedan nu och jag saknar det dagligen. Så himla sorgligt. Jag har gråtit, skrikit och varit på djupaste djupet för att sakteliga återvända upp mot en behagligare nivå igen. Jag kompenserar o-snusandet med två saker. Godis och träning. Det ena är väldigt dåligt, det andra är väldigt bra. Jag kan verkligen inte hejda mig från att dyka ner i godispåsarna som min kära sambo kommer hem med. Han har köpa-godis-förbud nu.

2. Hör till no 1: Jag har tränat, nästa varje dag. Jag är galen. Springer, lyfter, svettas, drar. Men, om jag ska se något slags resultat, exempelvis att få på mig fjolårets shorts, då får jag nog ta och lägga bort godiset, bra fort.

3. Jag höll mig inte från alkohol i tre månader. Det blev två månader och två dagar, sen blev jag väldigt sugen på vin. Det var inte gott. Så det var rätt värdelöst av mig kan man säga.

4. Jag klarade inte heller av att lyfta 100kg den 23/4 eller vilket datum det nu var satt till. Det gick inte, verkligen inte alls. Jag klarar faktiskt ingenting, kan man tro.

5. Jag har klippt håret. Total katastrof. Kommentarer jag fått "har du klippt dig själv" och "oj, jag trodde du överdrev". No way. Alternativen jag har nu är alltså att helt enkelt vänta och låta håret växa ut tillräckligt för att sedan klippa en bättre frisyr eller klippa mig korthårig och be till gudarna att jag inte ser helt hemsk ut i det.

Sammanfattningsvis kan man alltså säga att sedan sist så har jag blivit fulare, fetare och misslyckats med allt som jag tagit mig för.

Men jag är vid gott mod ändå, konstigt nog.

27 feb. 2017

Bilden av Sverige

Jag har inte missat nyheterna om landet Sverige. Det som kablas ut världen över, eller som i alla fall var på tapeten under förra veckan.
Inte minst när jag satt på Arlanda express och läste rubriker i deras tv-monitor. Hallå, va? Vad säger/skriver dom egentligen?
Jag kanske sitter här i min bubbla och du sitter där i din bubbla och tänker att Sverige, det där är inte Sverige.
Men då tänkte jag såhär, att kan det vara så att bilden av alla andra länder, där elände, krig, svält, korruption och allt annat helvete - det kanske inte är så illa, det är bara media som vinklar åt det jävla håll där dom kan sälja som mest?
Kan det vara så?
Kan det vara så att Trump i själva verket är en hyvens kille som bara inte är lika medieskolad som dom svenska vm-stjärnorna med sin inövade "jag ska göra mitt bästa" "det känns bra" "jag ska göra mitt eget lopp" osv?
Och kanske Putin i själva verket inte ens finns, han kanske är en pannkaka?
Nä, det har ni inte tänkt på.

Jag känner mig rysligt förbannad, egentligen inte på hur bilden av Sverige sänds ut, utan helt enkelt för att det inte blev några vm-medaljer igår.

Två månader har gått sedan sist jag skrev. Då skrev jag om min blåtå. Den är fortfarande kvar. Stortånageln är regnbågsaktigt rosa-lila. Jag har inte druckit vin eller annan alkohol på 5 veckor. Jag har tränat minst 4 men oftast 5 pass i veckan under samma period och planerar att fortsätta med samma upplägg i 7 veckor till ungefär.
Varför? För att sedan segna ner i vår inpruttade soffa och bli en vindrickande och förfallen tant, på nolltid. Och på heltid. Och framförallt för att jag ska orka lyfta 100kg den 23/4 2017.
Jag orkade 3x80kg (i rad) förra veckan. Det kan gå.
Varför 100kg den 23/4? Bara för att jag bestämt mig för det och då blir det så.

P.S Nej, jag tror inte att Trump är schysst. Men jag tror att Putin är en pannkaka.

28 dec. 2016

Blåtå

Hej!

Jag har väldigt ont i mina stortår idag. Det är för att jag sprang igår och använde troligtvis inte mina mest optimala löpardojor. Den ena stortånageln är djupt rosa och smärtar helt sjukt mycket.
Resten av kroppen, framför allt mina stackars höfter gör också väldigt ont.

Det är antagligen inte det bästa att ta en paus med springandet i ca 3 månader för att sedan återuppta karriären strax efter jul med hela kroppen full av knäck och Janssons frestelse. Men sprang, det gjorde jag likförbannat. Tre-komma-två fjuttiga kilometer.

För en liten stund sedan åt jag chiapudding till lunch.
Ni kan gissa varför jag både sprungit (och hemmatränat) igår samt ätit chiapudding till lunch:
a. För att jag tycker det är så roligt att springa och att chipapudding är SÅ gott.
b. För att jag har agerat julegris i flera veckor och därmed fläskat på min arma kroppshydda med några härliga och värmande vinterkilon.

B är det rätta svaret. Inte nog med det, jag började äta en "massa" (troligtvis mindre än dom flesta ändå) karra och bakade kakor redan veckor innan jul. Och kollade av kvalitén på varenda liten kaksmula. Dessutom kunde jag inte träna förrän typ två veckor efter krocken eftersom tummen gjorde så ont. Om jag nu ska skylla ifrån mig.

Men nu, pga löpturen igår så är jag såpass invalidiserad att ett par skor på fötterna verkligen inte kommer att vara något alternativ och därför är jag förpassad till chiapuddingens rike fram tills dess att jag kan träna igen.

Nöff nöff.

6 dec. 2016

I bilköpartagen. Igen.

Jamen ni vet ju, att bilen är krockad och står på verkstan. Och ni kanske minns att jag letat bilar förr? Sist tog det flera månader innan jag hittade en bil i rätt prisklass som motsvarade mina förväntningar.
Ni kanske tycker att "det är väl för fan bara att köpa en bil?" Ja, men så är det kanske. För andra.
För mig är det mer som en stor klump av ångest i magen.

För det första så vill jag inte att bilen ska ha gått allt för långt. Den får inte hellre vara äldre än den gamla (2006).
Den ska helst gå på bensin eftersom skatten på många dieselbilar är svindyr.
Den ska inte vara vit och inte röd.
Det ska helst vara en kombi.
Den ska ha motorvärmare, sommardäck. dubbade vinterdäck och stolsvärme för kalla stjärtar.
Viktigast av allt: det ska vara automat och bara det kriteriet tar liksom bort 80% av alla bilar på marknaden.
Den ska inte vara sprillans ny och helst inte kosta mer än 150 tusenlappar.

Om jag då kollar på blocket i angränsande län till Norrbotten, med dessa kriterier, då får jag en resultatlista som inte är allt för fläskig att gå igenom. Problemet är bara att där finns en massa små bilar vilka alla går bort (prova (inte) krocka själv ska du få se varför små bilar inte är att föredra).
Dessutom vill jag inte ha en Ford, inte en Skoda, inte en...kommer inte på något mer.
Det gör däremot inget om min nya bil drar mycket soppa, det är jag van vid från min väldigt törstiga Saab.
Ett plus i kanten vore det om registreringsnumret var hippt, typ MEJ (Malin Elisabeth Juhanisdotter) eller HEJ eller NEJ eller TJO eller FIS eller OOH eller AAH eller liknande. Men någonstans måste jag dra gränsen.

Imorgon köper jag en bil. No matter what. Nej, det gör jag inte, men helst imorgon och allra senast i början av nästa vecka.

Just nu har vi en hyrbil på gården, via försäkringsbolaget. Superspacig VW som jag inte ens klarar av att starta eftersom den inte har en vanlig nyckel som man vrider om. Jag trodde det räckte med ett klick på "on" men då var det tydligen dieselvärmaren som startade.

En annan nackdel med att krocka är att man får ont i huvudet av alla samtal som ska ringas till höger och vänster.
Bärgningsbil för att forsla bort bilen. Försäkringsbolag, och försäkringspapper att fylla i (10.000 saker att förklara, rita, skriva ned, hjälp!), verkstaden, verkstaden i Luleå, försäkringsbolaget igen och igen och igen. Och igen.
Det kommer dröja tills efter jul innan jag ser pengar på kontot, tur för alla barn att jag redan var klar med deras klappar.

P.S Det här skrev jag för flera dagar sedan men glömde att publicera. Det är ny vecka nu men ingen ny bil står på gården. Men det gör det imorgon. Efter många om och men och hit och dit så bestämde jag mig för en rackare till slut. Det blev inte som jag tänkt mig och den är stor och läskig att köra men antar att det är en vanesak. Registreringsnumret är fel, färgen är densamma som den förra, försäkringen kostar alldeles för mycket, den är av samma årsmodell som min krockade bil (som jag saknar fastän den var helt störd i skallen mellan varven) men resten blev utifrån mina önskemål.

21 nov. 2016

Å alla bilarna dom bara kör förbi...

Igår krockade jag och Nellie. Inte med varandra, utan med en mötande bil som skulle svänga vänster. Det gick bra, men det var nog den räddaste stunden i mitt liv. Vi skrek båda två. Jag ringde 112 men fick inget svar så efter 30 sekunder la jag på och ringde sambon.
Vi stod mitt på vägen med bilen, krockkudden var utlöst, bilen fick jag inte igång.
Och utanför, där passerade bil efter bil efter bil. Både framifrån och bakifrån. Jag blir alldeles ilsken när jag tänker på det. Om mitt minne är med mig helt rätt så var det både såna som blinkade och tutade, för vi var ju i vägen.
Jag vågade inte gå ut mitt i vägen, visste inte vart jag skulle gå om vi lämnade bilen. Den första, och enda, som kom fram till oss innan sambon, polis, brandkår och ambulans kom, det var kvinnan som vi krockade med.
Jag förstår inte? Om bilen framför eller bakom mig krockar, går jag inte ut ur min egen bil och kollar så att alla är ok? Kommer jag att köra vidare bara? I så fall ska jag avsky mig själv för alltid.

Nu gick i alla fall "allt" bra. Bilen den blir nog körd till närmsta skrot, jag och Nellie fick efter samtal med polis och sjukvård åka till svärmor för den avtalade köttsoppan innan vi tog oss till sjukan (dit jag inte skulle mer i år). Vi var ok, min tumme är bandagerad och idag har jag ont lite överallt, antagligen för att jag spände mig så mycket. Dotterns arm är återställd.

Nu väntar en massa samtal och pappersarbete, och ett pusslande med skjuts då 4 barn ska lämnas och hämtas på 4 olika ställen.

Dan var i alla fall världsbäst igår, lugnet själv, han tog hand om allt. Brandkårisarna, poliserna och ambulanspersonalen som vi pratade med var också i världsklass, precis som personalen på akuten & välkomnandet då vi kom hem igår kväll.


10 nov. 2016

När norr och söder blir som Clinton och Trump

Det är snökaos i Stockholm. Eller det var, i alla fall. Egentligen skulle jag i skrivande stund faktiskt befinna mig i huvudstaden för jobb, bland annat på matmässan i Älvsjö. Men vi valde att boka om min resa eftersom det var struligt med plan och tåg och buss och allt annat.

Media målar upp det som ett helvete. Alla som sitter här uppe i norr tittar ut genom fönstret och ser bara det vanliga. Snö, snörök, ett snöfall på några miljoner flingor. Och så börjar vi kasta skit. På stockholmarna. Det är hån till höger och hån till vänster.

Jag däremot, som är väldigt storsinnad, jag förstår att det blir kaotiskt på vägarna där nere. Däremot så kan inte vintern år efter år komma som en överraskning och precis som här hos mig, så måste man planera för halt underlag genom att exempelvis byta däck. I tid. Annars blir det ju sådär, ingen tar sig någonstans.

Nej, men vi kastar lite mer skit, det där "kaoset" det är ju bara en helt vanlig dag i Norrbotten. Och skiten kastas naturligtvis tillbaka på oss obildade och dumma norrlänningar som pratar lika sakta som en snigel går över vägen.

Och så här är det varje år.
Det kommer att vara samma visa 2017. Och 18, 19, 20. Sen kanske det inte händer något mer, för då har Trump brutit det där avtalet om växthuseffekten eller vad det var, det blir en monstruös global uppvärmning och så dör vi allihopa.
Och alla kan vi under våra sista timmar i livet tänka tillbaka på hur vi fokuserade på att kasta skit och hån på varandra den 9-10/11 2016. Kanske inte alla, men många.

P.S Jag har skottat snö fyra gånger hittills, det måste vara en av dom mest fantastiska aktiviteterna som finns att göra! Jag älskar att skotta snö. Det är som att bygga pussel. Fint blir det, det är gratis träning och jag kommer in alldeles rosig om kinderna och härligt svettig!
Länge leve den vita årstiden.

1 nov. 2016

När livet återvänder. Typ.

Aloha!
Jag har varit utsatt för en smärta, en outhärdlig smärta som säkert kan liknas vid tortyr. I förra inlägget skrev jag om min förhoppning att slippa sjukhusbesök resten av året, med tanke på min frekventa besöksprocent senaste tiden. Och visst - jag har sluppit det, istället har jag fått lov att uppsöka tandläkaren.
Ett väldigt hjärtskärande besök som var såpass smärtsamt att jag grät. GRÄT! Och tandsköterskorna var så gulliga och ba "mnååååååå, du är så duktig". Jag tyckte mest bara att jag var pinsam som inte kunde ta mig i kragen. Men det gick inte. Det gjorde verkligen ont.

Det började i fredags, med en god middag på Ångbryggeriet. Restaurangen i sig har inget med min smärta att göra, men jag började känna den en stund innan vi åkte dit.
Vad jag pratar om? Ja, en av mina o-visa visdomständer. Dom sitter så väldigt djupt och har stannat på vad dom anser vara en förträfflig nivå inne i min mun. Dom kommer aldrig att komma upp och bli som en vanlig tand, utan håller sig lite för sig själva. Och ibland gör dom ont. Då tar jag en ipren och så är det bra med det.

Fast inte den här gången. I lördags tog jag den första tabletten och när jag såg mig i spegeln så insåg jag att min likhet med Quasimodo var slående! Så vacker!
I söndags vad det samma lika. Utan smärtstillande = tråkig dag.
Igår ringde jag tandis. Tog en tablett för att kunna sova (alltså inte ett sömnpiller utan en helt vanlig ipren). Vaknade på natten, fick fylla på mitt tablettmissbruk för att få sova.
Idag hade jag äntligen tid hos tandis. Det var jättesvårt eftersom jag inte kunde gapa.
Men det gick. Med lite kraft kunde tandläkaren knuffa in både en, två och tre röntgenplåtar medan jag låg och kved.
Efter det fick jag en spruta med bedövningsmedel i tandköttet. Jag ville inte ha det, men han rekommenderade verkligen att jag tog en eftersom han skulle rengöra innanför tanden. Sprutan gjorde så sjukt ont och smakade galla.

Sen blev det rengöring med koksalt. Det gjorde så jävla ont och det var då krokodiltårarna inte gick att hejda längre.
"Gjorde det mycket ont"
"Hulk hulk mm hulk".

Till sist tryckte han ner ett antibiotikapreparerat gummiband i tandköttet. Och hela min stackars mun pulserade av smärta.
Men jag betalade, gick på apoteket och hämtade ut min penicillin, for hem, tog 2 tabletter och grät lite till, av smärta.

Men jag hoppas det är över nu. Smärtan har ebbat ut, tack vare ipren. Gummibandet lägger sig i halsen så att jag vill kräkas, men hellre det än den där jävla smärtan.
10 dagar med medicin. Snart kanske jag ser ut som mig själv igen. 777 kr fattigare. Ett klipp i mina ögon sett. Jag hade kunnat ge 77.777 för att få hjälp.
Händer det igen så måste tanden avlägsnas. Det kan nog bli en dyr historia.