15 sep 2014

Att stressa sig igenom livet

Det gör jag.
Stressar.
Hela tiden.
Stress, stress, stress.
Jag måste det och måste det och måste det.
Mina to-do-listor är som levande stapeljävlar som växer och sjunker i takt med att hjärnan snurrar allt snabbare i huvudet.
Diskbänken måste vara ren.
Tvättkorgen måste vara tom.
Rutorna däremot, dom får vara skitiga.
Jag måste köpa mig en bil.
Jag hittar ingen bil.
Jag måste laga varierad kost till barnen, för det är bra skit. Barnen vill mest ha korv och makaroner men jag fortsätter att beta av min helveteslistor på överpretentiös mat.
Jag måste måla räcket. Och dörren. Varv ett och två och tre för snart är det för kallt att måla.
Jag måste sälja bort, kasta bort, för allt är överfullt.
Jag måste leta, leta, leta, leta bilnycklarna som försvunnit men som hittades i ett litet fack i en liten ryggsäck. En timmas letande som inte stod på någon lista.
En timma från det som skulle ha varit avkoppling.
Jag måste handla för alla äter. Utom jag. Kylen blir tom. Min mage är tom. Min hjärna är full. Men tom.
Min kropp vill träna men inte jag.
Bilen vill tankas.
Jag måste, måste, måste, måste.
Jag borde umgås med mina vänner. Men det hinner jag inte. Hinner jag inte det? Jag hinner, men jag är helt slut.
Fast jag är ändå som ett energipiller. Upp och ned och upp och ned och upp och ned för trapporna. Saker ska dit, saker ska upp, saker ska ned. Saker ligger på fel plats.
Jag borde umgås med barnen, inte städa, måla, fixa, plocka.
Men resten av mig skriker att jag måste plocka, sen, SEN ska jag umgås med barnen. Sitta ner och bara vara med dom.
Men dammet ligger där. Och en klädhög som måste tvättas. Och ett samtal som måste ringas. Och saker som jag sålt ska hämtas.
Och så går dag efter dag och jag stessar. Hela tiden.

3 sep 2014

I mitt huvud snurrar det runt, runt.

Det finns saker i det här jordelivet som jag fullkomligt avskyr.
Förutom krig, svält, Putin och SD så sitter jag själv på helt egocentriska och hemskt privata saker som stör något så fruktansvärt i min ack så lilla men välfyllda huvudknopp.
Saker är så BESVÄRLIGA.
BESVÄRLIGA saker tär, tär, tär.
I Pictionary (spelet) finns det en kategori som heter just besvärligheter. Jag undviker den alltid, just för att det är ett jävla besvär att rita till exempel "uppgiven".
Helvetes helvete.

Jag blir faktiskt tokig. På riktigt. Jag blir fan tokig, alldeles alldeles snart.
Och aggressiv. I morse så hann jag tänka på ett samtal, eller det var ju inget samtal, det var ett imaginary samtal - jag TÄNKTE att jag ringde till en person i ett ärende som inte alls har med mina besvärligheter att göra, bara för att fråga en grej. Och i mitt huvud hann hon kränka mig genom att kalla mig "lilla gumman" eller liknande och då hade jag bett henne fara långt, långt bort åt helvete.
Ibland ÖNSKAR jag att någon kunde reta upp mig riktigt ordentligt för jag behöver bli lite aggressiv emellanåt.

Vanligtvis är jag så oaggressiv och medhårsstrykande och rar och mild och fjäskig fast i mitt inre så blir jag explosionsfärdig. Det händer inte så ofta, kanske en gång om året.
Igår till exempel så såg jag att det var en människa som ville köpa en igelkott i betong på en sida på Facebook och eftersom jag då var på fel humör så ville jag så gärna skriva att jag kan köra över vilken jävla igelkott som helst och cementa in den åt dig - GRATIS.
Men jag skrev inte det såklart. Jag tänker väldigt elaka tankar ibland ska ni veta. Men det är ytterst sällan som jag faktiskt vräker ur mig såna där galenskaper för det skulle bara ta ca 15 minuter innan jag var ovän med hela vida världen.

Nu ska jag fortsätta tänka på mina besvärligheter. Livet för övrigt är bara bra.

P.S
DET PÅHITTADE TELEFONSAMTALET I DET HÄR INLÄGGET HANDLADE OM EN SAK SOM JAG SAGT UPP. DET HANDLADE INTE OM EN PERSON SOM JAG VET VEM DET ÄR, INTE OM NÅGON JAG TRÄFFAT UTAN EN FÖR MIG OKÄND PERSON SOM JAG ENDAST VET NAMNET PÅ, MEN SOM AV EN ENDA ANLEDNING GJORDE ATT JAG BLEV IRRITERAD. MEN FOLK I STÖRSTA JÄVLA ALLMÄNHET LETAR EFTER SAKER SOM SKULLE KUNNA SES SOM EN KONFLIKT SOM DET GÅR ATT GOTTA SIG I. FÖRBANNADE IDIOTER. ÄT SNÖ.

26 aug 2014

Tänk om han tvärt, slutar gilla min stjärt

Jag har städat min garderob, alldeles nyligen, i lördags om ni vill veta exakt. Två påsar med kläder valde jag att rensa bort från mitt liv och ärligt talat finns det inte många plagg i min garderob som jag är så glad i att ha på mig.
Därför drog jag en enormt snabb runda på staden idag, under min lunch. Jag hittade noll plagg som jag ville ha. NOLL.

Och igår när jag låg i soffan med ett par tighta jeans och fucking BH under tröjan så insåg jag, att kläder, det är minsann guds straff till mänskligheten.
Finns det något skönare än att få ta av sig BH:n när man kommer hem, och bara fläka ut pattarna som enligt min dotter är långa, och liksom andas!?

Oj, så skönt det är.

Jag har inget mer att säga.

P.S 1. Rubriken har ingenting med inlägget att göra.
P.S 2. Min dotter har uppenbarligen aldrig i hela sitt liv sett ett par långa tuttar.


15 aug 2014

Föräldrafrustration

Vet ni vad jag tycker är jobbigt?
När jag hämtar min dotter och hon bara vill vara med sin pappa.
När jag eller han i stort sett får slita henne ur hans armar för att få loss henne.
Och så gråter och skriker hon efter honom.
Då känner jag mig ungefär totalt värdelös.

Jag blir arg, ledsen, frustrerad, förtvivlad.
I våras var det tjat var och varannan dag om pappa. Nu är det bara hämtning/överlämning som är jobbig.
Jag vet inte hur jag ska hantera det. Ibland vill jag bara gråta för att det känns som att hon inte alls tycker om mig.
Jag blir frustrerad för att jag vet att hon har det bra hemma hos oss.
Jag blir arg och opedagogisk ibland. Det svämmar över för mig också emellanåt.

Vad är det liksom för fel jag gör? Varför längtar hon inte efter att komma till mig? Vi har haft varannan vecka nu under en relativt lång tid.
Om jag visste att det saknades saker, aktiviteter, kärlek och umgänge hos oss, då skulle det vara lättare att förstå den här föräldralängtan - men hon har allt. Och lite till.

Hon är delaktig. Jag är delaktig. D är delaktig. Hon umgås med D:s pojkar. Hon får vara ifred när hon önskar det.
Vi går på utflykt, vi gungar, vi äter bär, vi lagar mat, vi läser godnattsaga. Och givetvis sjunger vi "sov du lilla videung" och kliar på ryggen VARJE kväll, precis som det varit under flera år.

Är det åldern? Är det jag?
Jag är medveten om att det finns perioder då det är mer mamma eller mer pappa. Jag har försökt prata med henne och rakt ut frågat varför det är såhär, kanske är det dumt, jag vet inte, men självklart söker jag efter någon slags orsak. Oftast är hennes svar något materiellt, att hon har Bamsen hos pappa eller liknande.

Nåväl, huvudsaken är väl att hon blir peppad från båda hållen, "ha så kul hos mamma så ses vi snart igen" eller "ha så kul hos pappa så ses vi snart igen", jag hoppas och tror att det kommer att gå ännu bättre snart.
Jag förstår att det här troligtvis även känns för den andre föräldern och jag känner inte att jag har någon plikt att försvara mig på något sätt, jag litar på att han vet att hon har det bra även på mammaveckorna.

Det var allt.

11 aug 2014

Semesterminnen 2014

Jag har gjort en massa saker på semestern.
Jag har sett en älg. Eller faktiskt tre. En död och två levande.

Jag har insett att vi har ett helt naturligt och underhållsfritt akvarium på gården.

Barnen har badat i poolen.

Vi har varit på besök i Kalix.

Mest för att Dan, min lillebror och hans sambo Frida kom på långväga besök från Göteborg.

Just den dagen var jag och min syster Kerstin väldigt söta.

Vi har odlat också. Det blev så mycket sallad att till och med en kanin hade fått nog. Utöver sallad har det blivit många morötter, ärtskidor, gräslök och jordgubbar. 

För att inte tala om bärbuskarna som jag stulit bär från varenda gång jag passerat så att bären tog slut snabbt. Jättesnabbt. 

Jag har sett en jättestor katt. Och fiskat på en fiskecamp utan att få en endaste fisk! Bara det är en bedrift ska jag tala om för er. 

Jag har varit till Luleå och hängt på stranden med min kära MK. Och låtit bli att köpa en ny BH på HM.

Vi har varit till Umeå för att se på fotboll och hälsa på min andra lillebror, Nils och hans Alex. En av deras katter kissade i mina nya skor så jag åkte hem barfota.

Och så har vi spelat kubb och sprungit i kapp. Jag vann.

 Jag har varit på Nolia en liten stund. Jag köpte inte laxen, det lät allt för suspekt.

Vi har spenderat ett antal nätter på soffan, som tonåringar. Bara för att vi kunnat. Jag har badat, en gång i Kalix, en gång i Luleå, en gång på Piteå havsbad, en gång i Umeå och en gång på Tingsholmen. Det gäller att variera sig.

Den sista semestriga helgen har jag skrapat garage. Det gör hemskt ont i någon muskel nu. En vägg kvar.

Och så har jag borrat lite. Utan att borra hål i mig själv. Rätt bra om jag får säga det själv. 

Och nu, mina damer och herrar. Nu är det vardag igen. Tidiga morgnar, matplanering och andra mer strukturerade saker än just semestergrejer. Det har varit sex bra veckor.

Det blev en vardag igen

Käraste medmänniskor. Min semester är slut nu. Jag har ingen tillbaka-till-jobbet-ångest utan känner faktiskt att jag saknat den här stolen, skrivbordet och de uppgifter som jag har för mig om dagarna. Det var endast gårdagskvällen som var lite lagom störande eftersom jag inte kunde somna förrän natten nästan övergått till vad man skulle kunna kalla för morgon.

Hur som helst - semestern kan sammanfattas ungefär så här:

Det har varit ett sånt hujedamig bra väder och medan folk runtom mig stoknat av värmen så har jag njutit av att äntligen få visa mig i stort sett naken för alla passerande. Nu tror jag dock att sommaren är slut men det gör inte så mycket. Frågan är om vi får vänta 3, 7 eller 12 år på en så här fin sommar igen?
Jaja, väder är nästan aldrig roligt att prata om så vi kan prata om mitt nya hem en stund istället.

Igår gick jag på en promenad i byn där jag bor, för att köpa kaffefilter och bilen hade jag lånat ut. Jag kände mig som en utböling, en turist, en inkräktare. På Djupviken ägde jag i stort sett allt och det tar väl ett tag att få sådan respekt från omgivningen. Hortlax känns inte som min hometown alls, än så länge. Huset och vägen hem känns väldigt hemma men utanför gårdsgränsen är jag lite lost.

Byar är egentligen en rätt farlig grej. Det är liksom grundat för skitsnack och skvaller. Jag känner ingen och ingen känner mig. Fast jag känner mig ändå som apan. Jag är ny och nya människor blir automatiskt ett samtalsämne. Om det nu skulle vara så att jag är något att prata om så hoppas jag att folk kan hålla sig till sanningen; ni kan till exempel prata om att jag önskar att jag vore en duva istället för en människa bara för att jag tycker att människor generellt är negativa och bara krigar.

Ja, det var allt för nu tror jag. Adjö.

29 jun 2014

Surströmmingspartaj

Igår var jag och Daun bortbjudna på surströmmingsmiddag hos B-M och Roggan. Jag hade blivit tillfrågad redan dagen innan om jag tyckte om surströmming och det syntes nog relativt tydligt på mitt ansiktsuttryck att jag inte alls tycker det är någon delikatess. Istället kunde jag få pilsnerkorv, även fast jag lite smidigt försökte få in att jag var rätt så sugen på plankstek men det var tydligen  inget alternativ.
Men jag är lite sådär att vaffan, blir man bjuden på mat så äter man det så givetvis skulle jag äta den surströmmingen.
Daun var vänlig nog att bena min firre medan jag preppade tunnbröd med smör, potatis, lök och gräddfil.
Så placerade jag fisken vackert därpå innan jag intog första tuggan. Då uppstod ett sånt där tandläkargranskningstillfälle.
"Nu vill jag se dig i ögonen när du berättar om det gick att äta" deklarerade B-M, högt och tydligt så att alla i rummet, till och med hunden, granskade mitt ansiktsuttryck  medan jag klämde fram "det var inte SÅ äckligt".
Jag åt faktiskt två klämmor och kanske var felet första gången att jag tog för mycket av fisken?

Kvällen fortsatte sedan med kaffe och tårta, en tårta som var farligt lik dom som finns i frysdisken, med perfekt smetad grädde och riven choklad på. Jag måste bara be att få receptet.

Helt plötsligt hade alla ölen tagit slut så vi skyndade oss hemåt, jag med yllestrumporna inklämda i ballerinaskorna, fett smart att jag kom på att vi skulle tävla hem. Vet ni hur fort det går att springa i yllestrumpor? Skitfort. Vet ni hur långa ben Dan har? Jättelånga och därför förlorade jag.
Sen insåg vi att vi glömt nycklarna och då skulle vi tävla tillbaka för att hämta dom. Då vann jag för min kondis är 70 gånger bättre.
Innan jag hunnit hitta nycklarna så hann Dan gömma sig i en buske och skrämde mig så totalt att mitt skrik nog väckte hela Hortlaxbygden.

När vi kom hem så hämtade vi täcken och kuddar och slaggade på soffan som två tonåringar. Bra kväll.