21 nov. 2016

Å alla bilarna dom bara kör förbi...

Igår krockade jag och Nellie. Inte med varandra, utan med en mötande bil som skulle svänga vänster. Det gick bra, men det var nog den räddaste stunden i mitt liv. Vi skrek båda två. Jag ringde 112 men fick inget svar så efter 30 sekunder la jag på och ringde sambon.
Vi stod mitt på vägen med bilen, krockkudden var utlöst, bilen fick jag inte igång.
Och utanför, där passerade bil efter bil efter bil. Både framifrån och bakifrån. Jag blir alldeles ilsken när jag tänker på det. Om mitt minne är med mig helt rätt så var det både såna som blinkade och tutade, för vi var ju i vägen.
Jag vågade inte gå ut mitt i vägen, visste inte vart jag skulle gå om vi lämnade bilen. Den första, och enda, som kom fram till oss innan sambon, polis, brandkår och ambulans kom, det var kvinnan som vi krockade med.
Jag förstår inte? Om bilen framför eller bakom mig krockar, går jag inte ut ur min egen bil och kollar så att alla är ok? Kommer jag att köra vidare bara? I så fall ska jag avsky mig själv för alltid.

Nu gick i alla fall "allt" bra. Bilen den blir nog körd till närmsta skrot, jag och Nellie fick efter samtal med polis och sjukvård åka till svärmor för den avtalade köttsoppan innan vi tog oss till sjukan (dit jag inte skulle mer i år). Vi var ok, min tumme är bandagerad och idag har jag ont lite överallt, antagligen för att jag spände mig så mycket. Dotterns arm är återställd.

Nu väntar en massa samtal och pappersarbete, och ett pusslande med skjuts då 4 barn ska lämnas och hämtas på 4 olika ställen.

Dan var i alla fall världsbäst igår, lugnet själv, han tog hand om allt. Brandkårisarna, poliserna och ambulanspersonalen som vi pratade med var också i världsklass, precis som personalen på akuten & välkomnandet då vi kom hem igår kväll.


10 nov. 2016

När norr och söder blir som Clinton och Trump

Det är snökaos i Stockholm. Eller det var, i alla fall. Egentligen skulle jag i skrivande stund faktiskt befinna mig i huvudstaden för jobb, bland annat på matmässan i Älvsjö. Men vi valde att boka om min resa eftersom det var struligt med plan och tåg och buss och allt annat.

Media målar upp det som ett helvete. Alla som sitter här uppe i norr tittar ut genom fönstret och ser bara det vanliga. Snö, snörök, ett snöfall på några miljoner flingor. Och så börjar vi kasta skit. På stockholmarna. Det är hån till höger och hån till vänster.

Jag däremot, som är väldigt storsinnad, jag förstår att det blir kaotiskt på vägarna där nere. Däremot så kan inte vintern år efter år komma som en överraskning och precis som här hos mig, så måste man planera för halt underlag genom att exempelvis byta däck. I tid. Annars blir det ju sådär, ingen tar sig någonstans.

Nej, men vi kastar lite mer skit, det där "kaoset" det är ju bara en helt vanlig dag i Norrbotten. Och skiten kastas naturligtvis tillbaka på oss obildade och dumma norrlänningar som pratar lika sakta som en snigel går över vägen.

Och så här är det varje år.
Det kommer att vara samma visa 2017. Och 18, 19, 20. Sen kanske det inte händer något mer, för då har Trump brutit det där avtalet om växthuseffekten eller vad det var, det blir en monstruös global uppvärmning och så dör vi allihopa.
Och alla kan vi under våra sista timmar i livet tänka tillbaka på hur vi fokuserade på att kasta skit och hån på varandra den 9-10/11 2016. Kanske inte alla, men många.

P.S Jag har skottat snö fyra gånger hittills, det måste vara en av dom mest fantastiska aktiviteterna som finns att göra! Jag älskar att skotta snö. Det är som att bygga pussel. Fint blir det, det är gratis träning och jag kommer in alldeles rosig om kinderna och härligt svettig!
Länge leve den vita årstiden.

1 nov. 2016

När livet återvänder. Typ.

Aloha!
Jag har varit utsatt för en smärta, en outhärdlig smärta som säkert kan liknas vid tortyr. I förra inlägget skrev jag om min förhoppning att slippa sjukhusbesök resten av året, med tanke på min frekventa besöksprocent senaste tiden. Och visst - jag har sluppit det, istället har jag fått lov att uppsöka tandläkaren.
Ett väldigt hjärtskärande besök som var såpass smärtsamt att jag grät. GRÄT! Och tandsköterskorna var så gulliga och ba "mnååååååå, du är så duktig". Jag tyckte mest bara att jag var pinsam som inte kunde ta mig i kragen. Men det gick inte. Det gjorde verkligen ont.

Det började i fredags, med en god middag på Ångbryggeriet. Restaurangen i sig har inget med min smärta att göra, men jag började känna den en stund innan vi åkte dit.
Vad jag pratar om? Ja, en av mina o-visa visdomständer. Dom sitter så väldigt djupt och har stannat på vad dom anser vara en förträfflig nivå inne i min mun. Dom kommer aldrig att komma upp och bli som en vanlig tand, utan håller sig lite för sig själva. Och ibland gör dom ont. Då tar jag en ipren och så är det bra med det.

Fast inte den här gången. I lördags tog jag den första tabletten och när jag såg mig i spegeln så insåg jag att min likhet med Quasimodo var slående! Så vacker!
I söndags vad det samma lika. Utan smärtstillande = tråkig dag.
Igår ringde jag tandis. Tog en tablett för att kunna sova (alltså inte ett sömnpiller utan en helt vanlig ipren). Vaknade på natten, fick fylla på mitt tablettmissbruk för att få sova.
Idag hade jag äntligen tid hos tandis. Det var jättesvårt eftersom jag inte kunde gapa.
Men det gick. Med lite kraft kunde tandläkaren knuffa in både en, två och tre röntgenplåtar medan jag låg och kved.
Efter det fick jag en spruta med bedövningsmedel i tandköttet. Jag ville inte ha det, men han rekommenderade verkligen att jag tog en eftersom han skulle rengöra innanför tanden. Sprutan gjorde så sjukt ont och smakade galla.

Sen blev det rengöring med koksalt. Det gjorde så jävla ont och det var då krokodiltårarna inte gick att hejda längre.
"Gjorde det mycket ont"
"Hulk hulk mm hulk".

Till sist tryckte han ner ett antibiotikapreparerat gummiband i tandköttet. Och hela min stackars mun pulserade av smärta.
Men jag betalade, gick på apoteket och hämtade ut min penicillin, for hem, tog 2 tabletter och grät lite till, av smärta.

Men jag hoppas det är över nu. Smärtan har ebbat ut, tack vare ipren. Gummibandet lägger sig i halsen så att jag vill kräkas, men hellre det än den där jävla smärtan.
10 dagar med medicin. Snart kanske jag ser ut som mig själv igen. 777 kr fattigare. Ett klipp i mina ögon sett. Jag hade kunnat ge 77.777 för att få hjälp.
Händer det igen så måste tanden avlägsnas. Det kan nog bli en dyr historia.

18 okt. 2016

Oktober - ultraljudsmånaden

Tiden går så snabbt. Det känns som att det var alldeles nyss jag skrev, men det visar sig vara flera långa veckor sedan.
Jag kan knappt minnas vad som hänt, men jag tror att vi har varit till Kalix en dag och så har jag hunnit till Stockholm. Jag shoppade. En dubbeldajm, men inte mer än så.

Jag har haft ett litet blåöga också. Jag var så väldigt klantig (och stressad) och tjongade upp bildörren rätt i ögat. Bara för att jag skulle trycka på en knapp så att rutan tinade upp lite snabbare. Dan, som såg allt från fönstret kom utspringandes för att hjälpa mig, det rann något fasligt från ögat. Inte blod, bara lite, det var nog mest tårar som sprutade.
Lyckligtvis var jag ändå påväg till stadens sjukhus så jag övertalade sambon att det går bra, jag frågar dom där borta om blindheten är ett faktum eller om jag får behålla synen.
Det kändes inte supertufft att sitta i väntrummet på spec.mödravården med ett rött och svullet öga.

Och där kommer vi in på rubriken - för ni hann väl inte tro att vi hade som plan att producera fram ett litet kärleksbarn? Nä se då trodde ni fel. Jag blev nämligen remissad till ett ultraljud eftersom jag lyckats ha ont i magen nästa varje kväll i ca 100 år. Frustrerande. Jag trodde att jag skulle ha någon knöl eller åtminstone en cysta, men inte ens det. Jag var alldeles prima (under)liv. Bra det.

Igår var jag tillbaka på sjukhuset för ett annat ultraljud, på en annan avdelning. Den här gången var det Nellanchickabellan som skulle kolla upp sina arma njurar. Det var inget fel på henne heller. Inte på njurarna i alla fall. Skönt det. Hon får utredas vidare och jag tycker det är riktigt bra att dom faktiskt utreder ordentligt och inte bara antibiotikar bort bacillerna.

Hur som helst, jag tycker inte att det är roligt att springa omkring på lassa och det är knappast jag som har skrivit mina egna remisser till de olika avdelningarna. Ändå tyckte jag nog att gårdagens doktor var snäsig då han påstod "det är inget fel på henne". Som om jag tog upp för mycket av hans tid bara via min existens. Men ursäkta mig då. För fan. Gnäll på någon annan. Papput.

Idag är det dags för ultraljud igen. Men varken på mig eller på dottern, utan på sambon. Han ska kolla något helt annat och inte heller han har någon bebis i magen, även fast man ibland kan tro det med tanke på att han vissa dagar äter för två.
Men efter det hoppas jag vi slipper lassarettsbesök för resten av året.

Jag har fyllt år också! Skitmånga år. Ni vet att jag inte är någon firarnisse men hur jag än slingrar mig så blir jag firad upp över öronen och lite till. Riktigt bortskämd. Folk tycker om mig. Jag måste göra något bra. Jag måste bara komma på vad?

23 sep. 2016

Avdelning "Föreslagna poster på Facebook".

Hej fredag.
Den här såg jag i morse:

Vad som gömde sig i den här krämiga gratängen?
Kattmat?
Krossade godisar?
Sand eller jord?

Näe.
Korv, tomat, lök, ost, tomatpuré, senap, grädde, kalvfond, chilisås, salt och peppar.

Jag tror inte mina ögon. Verkligen. Wow. WOW!

19 sep. 2016

Ålderdom, magrutor och rådjursstek

Ja hej.
Jag känner mig gammal och trött. Egentligen borde jag träna nu men jag drar mig för det och sitter istället här och skriver ner mina superviktiga tankar.

Det här med ålderdom, det känns som att för varje morgon som jag får uppleva i denna magnifika värld av hat och förakt, så tar det längre och längre stund för ansiktshuden att liksom vakna till liv. Påsar och svarta partier tillsammans med vallgravar av rynkor, eller som i morse, då jag såg helt svullen ut i säkert 2 timmar. Det var allt. Min storhetstid, utseendemässigt, är förbi och vem fan bryr sig mer än jag? Det är knappt folk kommer ihåg mig i vilket fall som helst så det är bara jag själv som går omkring med mina urfåniga åldersnojestankar.

Men magrutor då? Nej det har jag inte. Ibland har jag tillstymmelse till det, som i vintras. Förstår inte alls vart dom tog vägen under det gångna halvåret, då jag faktiskt tränat väldigt mycket mer än innan. Jag är inte heller intresserad av magrutor utan nöjer mig gott och väl med magveck. Däremot såg jag en rubrik idag, på Aftonbladet, nu kan jag inte länka eftersom det var en plusartikel:

Vem fan går på det där? Allvarligt. Inte direkt så att den där rubriken kommer som en chockjävel, men snälla sluta med sånt där. Man måste fan träna stenhårt i 100 år för att få magrutor. Kanske inte 100 år, men ni fattar grejen.

Jag gjorde rådjursstek till middag idag. Det blev gratis, kan man säga. Steken har vi fått av grannen, alla (grönsaker i ugn) tillbehör som jag gjorde fanns hemma. Morötterna tog jag direkt från morotslandet och såsen blev ett jättekonstigt men jättegott hopkok av några slattar som fanns i kylen. Jag har skrivit upp receptet och till och med tagit en bild på maten, men ni får använda er fantasi till att skrapa ihop en imaginär vision för jag ids då rakt inte föra över något från mobilen till datorn.  
Sjukt gott! 

Det var väl ungefär allt det jag hade att säga er idag. Nu ska jag träna (tråkigt), sen ska jag duscha (tråkigt) och se idol (tråkigt).

Hejdå, från universums tråkigaste och äldsta människa.

15 sep. 2016

Hemmagjord Start (frukostflingor)

Hej!

Fröken präktskaft har varit i farten igen. Eftersom jag försöker utrota användandet av palmolja så tänkte jag göra min egna variant av Start helgen som var.
Först kan jag berätta för er att jag ett par gånger köpt den billiga varianten, som inte heter Start, utan något annat, och som är gjord av en annan tillverkare. Why? Jo, för att Start är så dyrt.
Men, så läste jag innehållsförteckningen och naturligtvis innehåller billighetsvarianten palmolja. Därför köper jag den inte mer.

Googlade fram recept på hemmagjorda frukostflingor av Start-variant och kom fram till följande:

5 dl havregryn, 5 dl rågflingor, 0,5 dl honung, 0,5 dl råsocker, 2 dl vatten, 2 dl solroskärnor, 0,5-1 dl rapsolja.

Blandade ihop allt och satte in i ugnen. Det såg helt fantastiskt ut och jag funderade både länge och väl över varför jag inte gjort det tidigare.
Sen smakade jag.
Då förstod jag. Det smakar fan inte bra. Det smakar fan inte alls. Därför hoppas jag att ni inte hann ta fram alla dom där ingredienserna för att göra en egen sats. Gör det INTE!
Nu sitter jag här med över 1 liter illa-smakande flingor som likförbannat ska ätas upp. Blä.

Jaja. En annan gång blir det bättre.

Veckan som gått ha vi käkat följande, med barnen:
Grekisk pytt-i-panna. <-- gott.
Palt. <-- gott.
Grillad korv ute. <-- ba´passa på medan det är väder.
Skinkschnitzel/ris/sallad. <-- fläskigt gilla från ungarna.
Korv i ugn med en god sås. Pasta. <--- gott.
Stekt fisk med potatismos och romsås. <-- veckans favorit. Hemmagjort mos och sås. Naturligtvis.
Tomatssoppa med friterade risbollar och vitlöksbröd. <-- Veckans mest komplicerade och därmed naturligtvis veckans flopp. Ena barnet älskar soppa, dom andra - not so much. Det hemmagjorda vitlöksbrödet gick hem. Friterade risbollar? Jamen gud så kul. Att prova. Besvärligt, visserligen blev dom vackra, men smaken? Smakade inte alls. Kommer inte göra det igen.