21 okt 2014

En facebookdiskussion

Ur en påhittad öppen grupp som vi kan kalla "dårfinkar och dönickar" följer här en påhittad liten debatt om en katt;

Elving Olsson: min katt är försvunnen, den är vit och svart och försvann från munkhöjden igår kväll. Snälla dela. I love this cat.

Anna vrålcool Söderlund: jag såg en katt igår. 7 likes.
Sune Fransson: naaaaaw, delar så klart. 512 likes.
Elving Olsson: Anna, vilken färg var den?
Anna vrålcool Söderlund: eh, ingen aning
Anders Andersson: så jävla störd du är Anna. 77 likes.
Lillen Jonsson: ja exakt Anders, vem fan såg inte en kattjävel liksom? Jag ser min egen katt nu tex.  15 likes.
Anders Andersson: ja fy fan vilka puckon det finns, gå och sätt dig med tiggarna utanför Ica!!! 801 likes
Irma U Eriksson: fy fan så elakt sagt av er, vad är det för fel på tiggarna?!?! Väx upp!! 1 miljard likes.
Lillen Jonsson: kryp tillbaka ner i soffhörnet lilla Irma! 4 likes.
Irma U Eriksson: jag satt inte i en soffa ens, jag menar bara att du rackar ner på tiggarna som om dom var mindre värda än vad du och jag är. 18 likes
Elsa Von kvastskaft: jag har sett en vit långhårig katt men på fel område tyvärr. 21 likes.
Jessika ål: jävla knark langare! Alla står utan för system bolaget och bara blääää! 31 likes.
Elving Olsson: det är alltså ingen som sett min katt?

20 okt 2014

En jättestor vägg

Helvete så jag (vi) fixat i sovrummet under helgen. Jag har hängt upp och tagit ner, bytt ut och satt tillbaka. Kliat mitt huvud och inte blivit nöjd, gjort om, ändrat mig, suckat och sen blivit relativt nöjd.

Det svåraste med sovrummet är den stora stora väggen. Det är vansinnigt svårt att placera ut tavlor utan att det ser sjukt konstigt ut.
I alla fall så har jag fått till det på ena sidan nu och ovanför den nya huvudgaveln hänger nu förutom en ball retrolampa även en sån här tavla (på Dans sida):

En pappa som vår, är svår att hitta.

På min sida, just där, liksom parallellt placerat med hans tavla, där hänger ingenting. Egentligen behöver det inte heller vara någonting där men jag funderar på att hänga upp liksom en matchande tavla ändå, så att det blir sjukt symmetrisk och dessutom med ett rim, om man har lite fantasi.

Det var allt jag hade att säga en måndag som denna.

14 okt 2014

Ugglor, ananas och marmorbord

Jag tänkte att vi kunde prata om inredning.
Och så tänkte jag fråga vad det är med alla dessa ugglor? Är inte ugglornas tid förbi snart? En liten stund var det ananas och även allt möjligt i marmor, men ugglorna - dom verkar kämpa tappert.
Det kanske är det som kommer att hänga med nu under tio år då dom allra flesta som tur är verkar ha bytt ut både all inredning med Kinatecken och Snobbenstringtrosor. Inte för att trosorna är någon inredningsdetalj - men håll med om att dom hängde med länge, dessa 3-pack från HM?

Och minns ni, hur många som hade mattor, gardiner, sängkläder, tavlor - jamen det var ju allt man kunde komma över med kinateckan som smetades fast i vart och varannat hem.
Jag tror till och med att jag hade en del grejer själv. Det var väl ungefär samtidigt som man skulle ha allt i björk från ikea och då man precis fått det där jävla björk-kitet, då skulle det vara EK!

Nåväl, det var inte all den där skiten jag ville prata om utan andra grejer. Mina grejer. Våra grejer. Ibland så har vi (jag och D) väldigt lika tycke om inredningsdetaljer, andra gånger...not so much.
MEN - gissa om jag blev freaking glad när han också gillade den här, som ni snart ska få se, och som jag fuuuuuuullkoooooomligt älskar?
Denna:

Åh, jag bara älskar den. Jag har fyndat den på köpåsälj på Facebook av en jag känner. Vart den ska vara det vet jag inte ännu, men långt ifrån saxar och småligister i alla fall.

Ikväll ska vi fixa sovrummet, har ni tur kanske jag visar upp något från mitt hem!

Såg ni min blogg på aktuellt igår förresten? Det gjorde inte jag. Jag blev upplyst via sms och såg klippet på datorn. Det var konstigt.

13 okt 2014

Om att fylla år

Igår fyllde jag år. 35 hela år.
Jag vet inte när under min livstid som jag blivit så rädd och anti över att fira mig själv. Men jag tycker verkligen inte om det.
Man skulle kunna påstå att jag har ett enormt kontrollbehov och 364 dagar om året är det rätt enkelt att hantera, men just på ens födelsedag så ska det vara paket och såna saker som kan bli fullständiga överraskningsmoment och det är svårt att kontrollera.

Dan sa på morgonen att han skulle iväg och göra "en grej". Då dog jag. På riktigt, jag blev så jävla nervös och spattig att jag hade kunnat kissa på mig medan jag panikbakade två kakor.

Usch och fy och ve och fasa. Varenda år så får jag känna mig otacksam och surmulen eftersom jag har denna ovilja att ställa till kalas. Egentligen, eller där innerst inne, där är jag faktiskt både glad och tacksam. Här - på bloggen - där har jag inga problem att vara den som syns eller hörs, men i verkliga livet vill jag helst inte vara den som alla blickar är vända mot, nog för att jag förstår att det är svårt att det INTE blir så med tanke hur snygg jag är.

Ålder förresten är verkligen bara en mer eller mindre bra siffra.
Jag är alltså 35. Jag har ingen som helst ångest över att fylla, eller faktiskt vara, siffran 35. Mentalt är jag fortfarande bara 20 och kroppsligt är jag 415, men ändå hyffsat pigg.
Vissa tycker att jag är gammal, andra tycker att jag är ung. Vissa tycker att jag SER gammal ut, andra tycker att jag SER ung ut.
Världsliga saker. Hur man än ser på det så är det jag, oavsett hur gammal jag är eller hur jag ser ut.

Igår kväll framförde jag mina önskemål inför nästa års födelsedagsfirande. Jag, en bok, ett kravlöst sällskap och inga som helst måsten. Ett par telefonsamtal kan jag tänka mig att ta emot och de obligatoriska grattishälsningarna från facebookvänner som jag inte egentligen har en blekaste aning om vilka det är, det får också lov att vara okej.

Men nu är det över för i år och nu kan jag fokusera på att fira andra istället. Skönt.

7 okt 2014

Jag blir så arg

Ibland blir jag rosenrasande. Det kan komma helt tvärt sådär, utan att jag ens hunnit bli förvarnad. Emellanåt har jag säkert en bra anledning till att bli arg, men inte alltid.

Idag, just nu, är jag arg.
Jag är jättejättearg och skulle kunna både skrika och gråta av ilska.

Faktiskt har det nog pyrt ilska inom mig sedan det blev klart att pippi ska cencureras. Hela förbannade Sverige verkar stå emot det fakutom att tv klipper lite i en film - en klippning som jag nästan kan garantera att INGEN ens hade märkt om det hela inte fått så stor uppståendelse.
VARFÖR ska ickevita barn behöva stå ut med att bli kallade för negrer? Negerbarn. Negerkung. Slav.

Och ni som tycker att denna klippning är så förfärlig - gnäll då för helvete aldrig om din unge kommer hem efter skolan, kanske för att hen* har blivit retad över att hens tumme är vad som "normalt" sett räknas som extremt mycket kortare än vad alla andra har. Tumunge - har du sugit så mycket på tummen att den blottnats upp. Nä, gnäll inte då om du tycker det är okej att ditt barn säger neger till andra barn. Mobbing är inte okej, i någon form.

Det handlar om ett litet klipp i en barnfilm.

*Hen. Där har vi nästa grej att diskutera. Folk är så inni helvetes rädda för förändring. Hen, det finns inget som heter hen. Man kan säga den. Eller han eller hon.
Jamen visst, det kan man. Men vad fan GÖR DET DIG om jag eller någon annan använder "hen" i sammanhang där det passar? Säg du vad du vill, men slå inte automatiskt på henhatarradarn så fort du hör ordet.
Och folk som fortfarande tror att det handlar om att göra all jordens befolkning till ett samkönat släkte - ta för fan och läs en bok.

Och så tiggarna - de ständigt återkommande diskussionerna kring tiggare. Antingen så är dom maffiosos eller så är det synd om dom.
Men oavsett - om tiggarna stör dig - gå då vidare och gör något som du tycker om. Dom hoppar inte på dig på gatan.
Om du tycker synd om tiggarna, så hjälp dom då på valfritt sätt. Ge en slant eller en bit mat, ett par stickade vantar eller ett vänligt ord.
Personligen så tycker jag att tiggarna är betydligt mer behagliga att ha sittandes på gatan än dom stupfulla alternativt drogpåverkade personerna som vi kan se dagligen.
Men ja, dom måste också få finnas till.

Det är ett sånt jävla jävla jävla jävla gnäll, överallt! Allt är så dåligt, allt är så JÄVLA dåligt. Alla gör fel. Alla diskuterar. Det är ett jävla under att det inte är MER krig i världen så jävla oense som alla verkar vara hela tiden.
Visst fan ska man kunna diskutera saker med andra, men fy fan vad det ska smutskastas hela tiden.
Usch!

Och för mig så är det värsta att jag dras med i skiten.
Hur lite intresserad jag än är av dessa debatter så hör jag om dom, läser om dom och inne i mitt huvud så börjar det snart att koka.

Som igår till exempel, då jag skrev kommentarer till den där artikeln om makaronknarket. Då var jag också arg, för jag tycker att fokus är på helt fel ställe. Barnen kommer att överleva av makaroner. Men frågan är vad det kommer att bli för slags barn och familjer inom ett par år om vi fortsätter att ständigt, ständigt, ständigt ha våra huvuden djupt inne i våra smartphones medan ungen sitter med sin ipad klistrad som en fucking ansiktsmask runtom sig.

Och med allt det här jävla gnället som nu flög ur mitt inre så menar jag inte att jag på något sätt är bättre än någon annan. Jag är jävligt mycket bättre.
Fast fel, det gör jag med.

6 okt 2014

Näe, jag tänker inte sluta makaron-knarka barnen.

Jag läser den här: LÄNK.
Och har kommentarer till den.

"Handen på hjärtat. Du vet det här. Efter ändlösa mängder GI-kokböcker, LCHF-recept och 5:2-bilagor, har vi lärt oss allt om hur mycket vitt bröd, pasta, pannkakor, kakor är lika med mycket socker och ofta: övervikt."

Kommentar: rör på dig. Eller se till att barnen rör på sig. Gå ut och lek.

"Vi vuxna är i allmänhet fåfänga. Därför hoppar många sockerdopad pasta och pannkakor. Vi vet hälsoriskerna och har bytt in quinoa, bulgur, bönor på tallriken. Av fåfänga skäl."

Kommentar: Näe. Makaroner är gott. Jag är fåfäng, men makaroner slutar jag aldrig med.

"Vädjande barnblickar: "Nej inte quinoa. Snälla mamma, pasta!" och när tiden är knapp och stressen hög hamnar många av oss föräldrar i ett dilemma. Vi vill självklart inte projicera vår kroppsfixering på våra barn. Lösningen: plötsligt står det två skålar på matbordet i stället. Den med quinoa, och så den med pastan."

Kommentar: Nej, nej, nej. Vad är det för slags veka föräldrar som gör så? Är det böngryta så är det böngryta, gilla läget och ät. Är det makaroner och korv så är det makaroner och korv. Punkt slut.

"Men vänta lite. All den där sockerdopingen medför ju mycket allvarligare effekter än eventuell övervikt. Sockret påverkar hjärnan. Sockret gör oss lynniga och korkade. Energihöga ena sekunden. Sedan trötta, lättirriterade, svårare att koncentrera oss, svårare att lära och snart hungriga igen."

Kommentar: Alla? Blir alla så? I så fall har jag missat det eller väljer att inte se det. Jag tycker att oavsett maträtt som serveras hemma så blir det samma rekation efteråt. Soppa, sallad, kött, korv, lasagne, fisk - dom äter tills dom är mätta (nej förresten, tills EN av dom ätit klart, sen är plötsligt alla mätta). 30 minuter efter maten vill dom ha något. Det får dom inte.

"En sockerhjärna triggar också kroppens tillväxthormoner, skriver Ingvar och Eldh. Någon mer än jag som undrat varför barn i mellanstadiet numera ser ut som barn i högstadiet gjorde förr? Kolla sockerintaget. För 30 år sedan hade vi "bara" lördagsgodis. Nu har vi två godisdagar med nytillkomna "fredagsmyset". Plus tonvis mer sockerdopad färdigmat till barnen per år."

Kommentar: Förr var det betydligt mer fika. Fika hos farmor och fika hos faster och nybakade bullar och saft på torsdag och våfflor till lunch och fika hos din kompis efter skolan. Jag tror att det minskade doppandet istället fått sig en extra godisdag. Varför inte reglera MÄNGDEN godis till varje unge, istället för att ställa fram en stor skål som ungarna såväl som föräldrarna sitter och vräker i sig från?

"Barn som blir makaron(socker)- knarkare lider också sannolikt större risk att bli känsliga för allt som är beroendeframkallande, skriver Ingvar och Eldh, eftersom de vanor man har som barn, ligger till grund för vanor vi bär med oss som vuxna."

Kommentar: hur kan jag INTE ha blivit en knarkare?

"Hejdå makaroner. Välkommen bulgur och lite grönt."

Kommentar: Hej makaroner! Hej bulgur! Hej grönsaker! Hos oss är alla välkomna!

"Nu byter vi falukorven mot en laxbit. Det är att visa kärlek och omtanke för våra barn."

Kommentar: Ett liv utan falukorv är lika med ett liv som singel. 

Tips:
Ekologiska varor. Varierad kost. Aktiva barn. Måtta med allt.
Det är vad jag tror på.

2 okt 2014

Jag är impad

I afton kan jag checka ut från kökstjänsten för denna vecka.
Som ni vet så har vi barn i huset 8 dagar, sedan är det stilla i 6 dagar.
Barnveckorna är intensiva men jag är imponerad över hur väl vi hanterar vardagsbestyren.
Det finns inga diskberg. Det finns inga tvättberg.
Ibland finns det tvätthögar, prydligt vikta, men det är inte lika störande.
Några dammråttor finns det, men det är bra att härdas lite.

När jag skriver att jag checkar ut så innebär det absolut inte att jag är den enda som står vid spisen, vi hjälps åt med allt. Den här veckan till exempel, har 12-åringen lagat mat fyra gånger. Han är duktig.

Och jag är manisk i köket. På riktigt, manisk.
Jag brukar bli utsjasad, med bestämdhet. NU GÅR DU OCH SÄTTER DIG I SOFFAN. Så sätter jag mig snällt i soffan och studsar och vill, vill, vill inget hellre än att både hjälpa till och bry mig. Både en bra och en dålig egenskap.

Igår var jag totalmanisk. Hyper. Hysterisk. Det låg saker på fel ställe, överallt. Jag bet ihop och sprang trappa upp och trappa ner. 1000 gånger. Och diskade och torkade och flyttade på saker. Inombords var jag nog arg men jag vet inte varför.
Jag sa att jag inte var arg när jag fick frågan. NEJ JAG ÄR INTE ARG MEN JAG KAN FORT BLI DET. Det var nog ungefär så jag svarade och det var nog rätt genomskinligt att humöret svackade lite. Hahaha.

Ibland blir jag arg, helt utan anledning. Stressar upp mig själv över saker som ska göras och så vill jag att folk runt omkring ska kunna läsa mina tankar, men det funkar aldrig.
Det är dock bra att jag blir väldigt effektiv som irriterad och hips vips så är allt gjort och kvällen kan precis enligt plan spenderas i soffan.

Det är tur att jag har en snäll sida också. Det här var till exempel snällt:
Frukttorn med karra till barnen under helgen.
Nästa gång ska dom få varsin liten igelkott av päron, vindruvor och russin. Oh, jag är så kreativ!